Nov 062008
 

Handel på hamnar "på andra sidan Godahopps udden" även kallat ostindien hade fram till Svenska Ostindiska Kompaniets bildande varit en affär för de vi den här tiden större sjöfartsnationerna så som Portugal, Holland, England och Frankrike.

Portugal valde med hjälp av Vasco da Gama att segla österut längs med Afrikas kust medan Spanjorerna med hjälp av Christoffer Columbus som bekant sökte vägen till Indien över havet i västlig riktning. Snart efter att Vasco da Gama 1498 landstigit några mil norr om staden Callicutt , kuststräckan på södra Indiens västsida kallad Malibar, startade Portugiserna med att befästa sina ställningar i området. Portugals ostindiska kompani fick fulla privilegier 1587.

Holländarna köpte varorna av Portugiserna i Lissabon för att frakta och sälja dessa vidare på den norra delen av den Europeiska kontinenten. Holländarna gör uppror mot den Spanska överhögheten vilket i sin tur påverkar handelssamarbetet med Portugal då den Spanska Kungen Filip II även var kung över Portugal. Som kompensation för den förlorade handeln med Portugal beslöt sig Holländarna därför själva skapa sina egna sjöförbindelser med den luckrativa ostindienmarknaden.

Holländarna bildade det holländska ostindiska kompaniet Geoctrogeerde Oost Indische Compagnie 1602. England med sina maktambitioner skulle inte stillatigandes se på när andra konkurrerande nationer på kontinenten skapade sig nya  kollonier och marknader på andra sidan jorden. År 1600 beviljade drottning Elisabeth en femtonårig oktroj till det engelska ostindiska kompaniet The Company of Merchants of London Trading to the East Indies. Frankrike som var den största konsumenten i europa av kryddor och annan lyx i form av dyra tyger med mera tyckte att man själv borde upprätta handelsförbindelser med Östern.

1664 bildades därför det franska ostindiska kompaniet Compagnie des Indies Orientales av den franska finansministern Jean Baptist Colbert. I Danmark grundade köpmän redan år 1618 sitt lands ostindiska kompani. Redan vid den första expeditionen anlade Danskarna en koloni på den Indiska halvön Tranquabar. Kolonin stod under Dansk överhöghet ända till 1845 då den såldes till England för kontanta pengar.1

I Sverige hade man tidigare gjort försök att starta handelskompani enligt utländsk modell. Det första försöket skedde redan 1626 men misslyckades på grund av att 30-åriga kriget kom emellan. Karl XII planerade att starta ett kompani tillsammans med pirater på Madagskar. Dessa planer realiserades aldrig då kungen dog 1718.

Den vid tiden gällande ekonomiska dogmen som senare kom att kallas merkantilism stipulerade att statsmakten skulle kontrollera handel med hjälp av att man delade ut handelsprivilegier och monopol. Det innebar att många hugade köpmän av olika anledningar inte fick vara med att driva affärer utan att på något sätt vara "inbjuden" i dessa monopol. Det innebar att många av dessa uteslutna affärsmän på andra sätt försökte komma åt rikedomarna som den ostindiska handeln genererade. Ett sätt var att investera i utländsk verksamhet. Även i andra länder än det egna gällde regler som nationell tillhörighet med mera, men uppfiningsrikedomen för att kringå dessa regler var omfattande.

På detta sätt uppstod Ostende-kompaniet. Den österrikiska kejsaren Carl VI hade 1720 startat ett ostindiskt kompani som utgick från Ostende i Flandern, då ett Österrikiskt lydrike. De större sjöfartsnationerna motsatte sig den Österikiska kejsarens ambitioner att driva ett eget nationellt kompani och lyckades via diplomatiska påtryckningar få Carl VI att 1727 lägga ner sin handel med ostindien. Det innebar att kapital på nytt frigjordes och därmed sökte ny hemvist. Det är nu en person vid namn Colin Campbell intar scenen med rollen som initiativtagare till det Svenska Ostindiska Kompaniet.

Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König.

Tillstånd om oktroj skedde i två steg. Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år. Referenser: Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet: Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret.



Hänvisningar:

  1. Eskil Olán, Ostindiska Compagniets Saga, 1920(())
Apr 022011
 

Författare: Lindahl Olof
Ur Gjörvells papper från kungliga bibliotekets handskriftsamlingar

I korthet var händelsen denna

Att då några främmande som spisat middag på [bountry] skeppet gingo sin väg hade kaptenen som var […..] genom sin 1:a styrman fått order om salut med kanonerna som genast gick i verkställighet [..] avseende på en kinesisk lastbåt som låg på sidan av skeppet ehuru konstapeln som emellan däck samma märkte, gav sin förman slikt till känna ock att ej kunde skjutas förr än båten [sej kast] undan, men istället för att lystra denna menskelige varningen ropade officeren "Fire away and be damn'd".

Vad var då att göra för den andra som var [……], skåtten gingo- vars förladdningar ej allenast dödade en kines utan blemerade 2:enne andra så illa att de några dagar därefter äfvenledes dogo.

Hade penningar ock försiktighet vid detta tillfället straxt vidtagits är troligt saken genom skeppets fiador (fiador enligt O L:s egna fotnot: hvarje skepp måste vid ankomsten till Kanton antaga en av köpmännen till så kallad fiador, ock vill säga samma som god man för skeppet) kunnat nedtystas, men som skeppet redan hade sin laddning (last, egen kommentar) inne ock endast [afbidade] superkargörens ankomst ombord, [där] kaptenen med mers = seglet trots kunna klarera denna villervallla, [….] ganska illa lyckades ty inom (sid 2) dygnet hade mandarinerna redan nys om vad som hänt och pålade fiadorn att utfodra den som gärningen begått.

Man kan lätt föreställa sig  den terreur som härvid utbredde sig ombord på skeppet ty vem skulle tagas för [……] när den obetänksamma officeraren som tvang konstapeln att skjuta aldrig kom i question. Kaptenen gjorde skriftliga invändningar att allt hänt i wåda ock sökte lägga hela felet på folket som var i lastbåten, ville på ingen condition själv lämna skeppet, ej heller någon annan.

Härvid förled det 2 till 3 dagar tills mandarinerna [………] ej hjälpte, brukades den listen att just samma dag superkargören, vars namn var Smith, ämnade sig ombord, utlurades han på öppna gatan, togs med våld ock bragtes till [..] staden uti fängsligt förvar, likväl med löfte av mandarinerna där närvarande med all attention bemötas tills den rätta brottslingen blifver uppgiven.

Ett påstående å deras sida som näppeligen […] skulle anses med förundran, [..] likväl skedde av engelsmännen, som med sin vanliga myndighet genast att han borde återtagas med våld.

Detta hände mellan klocka 8 och 9 om förmiddagen i november månad 1784, [….] bland de engelska knappt blev kunnigt, förr en de […….] med franska konsuln föllo på det obetänksamma steget att genast från skeppen alla skeppsbåtar bemannade med gevär ock ammunition.

Budkavlarna som utfärdades kunde i anseende till tullhusen ej undgå kinesernas uppmärksamhet, så att då båtarna om aftonen klockan 9 började komma tågande, sköts från ett kastell mitt ut reviret belägt uppå dem skarpt […], likväl utan att rikta på [….] utan genomsköts endast seglen, hvarvid till all lycka ingen salva återgafs, varför officerarna uti båtarna som hade manskapet under sin vård ej nog kan berömmas, ty hade det hänt vete gud vad sviterna den natten ock i den oredan blivit.

[….] båtarna kom vidare utan förfång alla upp till staden, placerade utanför faktorierna, ock inga orders att där i all stillhet bli kvar tills morgonen därpå.

Samma afton blev alla europeér kallade till engelska consellen för att höras, då ingen utom de redan nämnda nationer gingo in i några meningar att bruka våld, utan ehuru de även uppkallat sina skeppsbåtar, hade sådant skett för egen säkerhet i fall av […]  hvarvid det för denna gången förblev och skulle vidare påtänkas dagen därefter.

Hettan bland det krigiska […] blev emellertid anseligen svalad då de om morgonen sedan sömnen var gnuggad ur ögonen fick höra alla faktorierna sågs omringade med nära 4000 man trupper, ock å […] (vart endast gatan är emellan)  hela reviret betäckt med gallerier fulla av manskap – Då först funno de sitt misstag att vilja tvinga en hel nation med några skepp= båtar, samt önskade 1000:de gånger att båtarna med folket varit tillbaka medan efter den dagen varken kines eller eller andra fick […] eller […] gallerierna utom vilja signaler som av mandarinerna för de förra var utgivna, ock som inom en tid av några timmar ständigt utbyttes.

Här voro alla nu således i en fälla utan att veta vad utgången skulle bli, […] Hongköpmännen eller européernas fiadorer, såsom de enda vilka man kunnat få veta någonting, höll sig undan liksom kinesiska betjäningen i faktorierna, så inget annat sågs än miltär till höger och vänster.

Åter sammankallades européerna hos de engelska då all fientlighet ej mera påtänktes, utan blott bästa metoden att med någorlunda heder komma härifrån, vilket nu mer var lika så svårt som förra sättet att segra. Första steget skedde ock på ett mindre värdigt sätt för franska konsuln [Mono Viellard] som nästan först underblåste elden och var oförsiktig nod de franska superkargörerna som åtföljde skeppen ovetande för att synas att i franska konungens namn rekvirera båtarna, var även den första som dagen därefter på ett krypande sätt sökte företräde hos några mindre Mandariner som i en pagod straxt vid faktorierna voro samlade, och begärde deras tillstånd få eftersända fartygen med franska manskapet, vilket de lovade ta i övervägande och sände honom ovetande straxt om […….] till Foogyn (svarar ungefärligen mot överståthållare i Stockholm) som förmodligen ganska noga att förnimma små allvarsamma författningar kuvad modet på de våldförande, att utfärdade genast order till alla faktorierna att en superkarg av varje nation skulle hos honom samma dag inställa sig, vilket skedde.

Då [Foogyn] genom [….] föreställde engelsmännen deras stora obetänksamhet att i ett främmande land vilja våldföra sig emot lagarna och att blott hans mildhet hade återhållit honom att ej låta alla européer på platsen utan avseende springa över klingan pålade engelsmännen tillika utan dröjsmål uppge den brottsliga innom 24 timmar emedan han nogsamt visste att den mannen var i arrest ej i brottet hade annan del än skeppet som superkarg tillhörande, och i händelse sådant utan minsta uppskov ej skedde fingo de skylla sig själva för påföljderna; med ett ord ämbetsmannen hade till ämnet (ehuru mycket skarpt) hållit ett ganska lämpligt och välförfattat tal som i själva europa skulle gjort en dylik person heder, förmanades européerna i allmänhet slutligen att vid alla tillfällen i framtiden ej visa den minsta motsrävighet utan med beredvillghet gå tillhanda då omständigheterna kräva rannsakning och lagarna rättvisa (justice). Varpå avträdde [gatey] utan myror i huvudet ehuru denna order inom utsatt tid skulle kunna verkställas.

Vid återkomsten, sedan saken nu mera endast rörde engelsmännen fick de själva utagera vad de börjat som innan aftonen stadnade i det kännslolösa beslutet att konstapeln på skeppet borde utlämnas för att få superkargören på fri fot i den tanken (ehuru ogrundad i ett land där lagarna är så exekutiva som kina) att saken med tiden skulle förfalla, till utförande varav en av kaptenerna dagen därpå nedgick som av aftonen återkom med den oskyldiga stackarn, som genast genom mandarinernas [ombud] blev fängslad och Mr Smith ställd på fri fot.

Följande dag fick alla båtarna tillstånd att återgå till skeppen. Gallerierna på reviret och trupperna åtskildes så att allting kom i sitt förra skick igen, ej till liten [farignad] så väl för kineserna som européerna att ingen vidare ytterlighet hände som ofelbart hade kostat alla de senares liv, ty [….] har jag åtminståne ej bevistat, [hälst] man både då och efteråt fick fick höra det – Foo=gyn varit determinerad förr […..] allt än låta imponera sig, och då Kineserna genom föreställningar hos honom nämnt vad fara de i slikt upplopp kunde löpa, hade han yttrat sig att det för lagarnas helgd ej fick hjälpa om 10 av [landens] folk stöp för varje europé givandes order till alla köpmän och hantverkare som hade sina bodar och rörelser nära faktorierna att [….] små […] och undanflytta tills saken vunnit behörigt slut, vilket även gick i verkställighet.

Här vilade nu hela affären tills morgonen tills monarkens vilja blev kunnig vad resultatet skulle bli. Alla smickrade sig med hopp om kejsarens nåd men utgången för den fängslade visste beklagligen helt annat då efter 5 a 6 veckors förlopp regentens brev anlände från Peking som ehuru mitt i natten annonserades med kanon skott inne uti staden där mandarinerna straxt sammanträdde.

I dagningen morgonen därpå blev alla nationerna liksom förra gången kallade, ej utan farhåga vid ingåendet i staden att bli [spectateurer] av en ohyggelig execution, helst då vi ungefärligen på sista tredjedelen av vägen där mandarinerna var samlade funno alla gator å båda sidor uppdragna med beväpnade soldater i en reguljär [….] och vid flera stadsportar som [……] en sort högvakter som så snart vi [passerat] tillslöts. Komna till stället blev vi anmälda och genast inställda inför mandarinerna som till antalet voro sju då den förnämsta Ant=sat=zy (svarar mot justitiekansler) genom tolken lät tillsäga oss att han å sin herre och kejsares vägnar hade order att förkunna européerna det höga missnöje över deras uppförande i hans länder, och att de borde anse regentens nåd med besynnerlig aktning och tillgivenhet som i en händelse där 3:ne av hans undersåtar genom deras förvållande förlorat sitt liv ej återfodrade mera än ett tillbaka, tillika den allvarliga varningen av européerna i framtiden böra bibehålla all möjlig ordning inom små skepp och dess folk, samt den första superkargen för varje nation städse ansvara för de oredor förefalla, och genast utan minsta […..] eller hinder uppge sådana personer som genom brott mot landets lagar gjort sig till rannsakning skyldiga.

Som under allt detta konstapeln ej syntes närvarande frågade de kallade genom tolken vad som han fått, varpå svarades att den den ej utfallit, att den fängslade ej led någon nöd, och vad utgången kunde bli tills nu var dem obekant således då ännu glada i hoppet att kejsaren nåd skulle mellankomma – Avlade vår complimient och fingo avträde men voro knappast återkomna till faktorierna förr än berättelser från alla kanter inlopp, att konstapeln under det samma vi var inne hos mandarinerna i en närliggande gata blivit strangulerad omgiven av bödlar och utan en gång få se eller tala med någon bekant människa, [….] gubben*  [notering: gubben var 60 år med fru och barn] fält ganska bittra tårar seendes sig om på alla för att utfinna någon europé. En [oerhörd] sak och å mandarinernas sida en skamlig feghet utan like, som på detta lömska sättet sände honom i evigheten.

Således slutades denna katastrofen som i min tanke alltid blir en skamfläck på engelsmännen, så vida den allmänna berättelsen ägde grund om officerarnas otidiga order och gud då de således dens eller deras samveten som tillstyrkte denna oskyldiga människans uppgivande.

Sådana ohyggliga troféer lämna superkargkrig, som sannar det gamla ordspråket.

Skomakare bliv vid din läst.

 

Uppfattat av superkargören Hr Olof Lindahl, som så var i Kanton samt [återgivna] vittne till och vad härvid hände.

Aug 242008
 
I en annan uppteckning från 1926 berättar Adolf Karlsson från Tvartorp, född 1860, följande historia:
En sjörövare eller sjökapten Lindahl skall ha ägt Tvartorp. Denna hade varit ute i Kina och rövat mycket rikedomar, så att när han kom hem, tordes han inte slå sig ned någon annanstans än vid Tvartorp. En del sade, att han hade så mycket pengar, så att han inte visste var han skulle göra av dem alla”

I den här artikeln skall jag berätta vad som döljer sig bakom dessa onekligen ovanliga och spännande uppteckningar om en sjörövare som bosatte sig i Risinge sockens allra nordligaste del.

Magasinsbyggnad från Tvartorp

En av två kvarvarande magasinsbyggnader Tvartorp

När folklivsforskaren Gustaf Olsson 1926 besökte Tvartorp beskrev han bebyggelsemiljön på och omkring Kungsholmen på följande vis:

Handeln med Kina organiserades genom Svenska Ostindiska Companiet som fick sina privilegier 1731. Kompaniet ombildades fem gånger fram till att det slutligen 1813 upphörde. Dessa ombildningar kallades 1, 2, 3, 4 och 5 oktrojen. Oktroj betydde ett av kungl. maj:t beviljat tillstånd att under en viss tid bedriva handel med länder öster om Godahoppsudden.

När Olof Lindahl var i 25 årsåldern var han en tid engagerad i Svenska Ostindiska Companiets verksamhet. Detta var under den tredje oktrojens verksamhetsperiod. Olof Lindahl gjorde under denna tid tre resor till Kina. Den första resan påbörjades den 17 januari 1774 och Olof Lindahl, som då var 26 år, reste som 4:e superkarg på skeppet Drottning Sophia Magdalena. Titeln superkarg betyder att han var den person ombord på skeppet som hade att bestämma om lastens inköp och liknande. Han var med andra ord kompaniets man ombord på skeppet. Resan till Kina och med staden Kanton som slutmål tog ca 200 dagar. Där stannade man i regel tre månader. Lindahl var tillbaka i Sverige den 16 maj 1775. Han stannade i Sverige 11/2 år innan han åter den 20 januari 1777 med samma skepp, Drottning Sophia Magdalena, begav sig till Kina. Denna gång reste han som tredje superkarg. När han återvände till Sverige, den 10 juni 1778, stannade han endast nio månader innan han den 7 mars 1779 begav sig på sin tredje resa till Kina.

Inför denna resa hade det skett vissa förändringar vad gällde kompaniets handelsförhållanden i Kina. Fr o m 1776 hade kineserna upphävt det gamla förbudet att låta kompaniets folk stanna kvar i Kina efter det att skeppen lämnat landet. Detta kom att underlätta kompaniets skötsel av sina affärer. Det blev nu superkargerna som stannade kvar i Kina. De olika länderna lät uppföra sin respektive faktorbyggnader i Kanton. Dessa innehöll kontor och bostad för kvarvarande superkarger.

När Olof. Lindahl gav sig iväg på sin tredje resa, den 7 mars 1779, på skeppet Gustaf III, hade han fått uppdraget av Svenska Ostindiska Companiet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannade i Kina sju år och tre månader. Förutom Olof Lindahl var också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers stationerade vid det svenska faktoriet under delar av den tid Lindahl var där. Denna tid, närmare bestämt åren 1777-1783, kom att bli kompaniets framgångsrikaste tid, de gyllene åren. Det var teet som var den klart dominerande handelsvaran under denna tid. Teet stod för 83% av den totala handeln. Å andra sidan har Johan Peter Blaadh i sina efterlämnade papper berättat att denna tid också var fylld av interna strider superkargerna emellan. Stämningen på det svenska faktoriet var troligen allt annat än god. Om detta skrev Blaadh bl.a:

…jag arbetar emot en plott onda människor, som ey stå at förändra, förr än döden tager dem. Tag Eder wäl till wara när de 3:ne Comp:ts män äro i sällskap och lita ey på Alnoor. Dessa fyra utgiöra den plott, som will min undergång”

Superkargerna kom under denna tid att skapa sig stora privata förmögenheter, då de bedrev en omfattande privat handel. De hade nämligen rätt att disponera ett visst utrymme på skeppen för hemförandet av gods och varor som de tänkte sälja för egen vinning. Denna möjlighet utnyttjade säkert Olof Lindahl som under sina sju år i Kina skaffade sig en ansenlig förmögenhet. Superkargerna hade även lön från kompaniet och denna beräknades i procent av den vinst som respektive skeppslast gav.

När så Lindahls förordnande som direktör i Kanton upphörde 1785 styrde han åter kosan mot Sverige och i juli månad 1786 steg den nu 38-årige Olof Lindahl i land i Göteborg som en betydligt rikare man när han for iväg. Detta kom att märkas i de omfattande husaffärer han längre fram skulle göra. Han tillhörde nu onekligen sin tids nyrika uppkomlingar.

Sjörövaren gifter sig
Olof Lindahl begav sig efter hemkomsten till sin hemstad Norrköping där han ägnade sig åt stärkelsebruket Kronan, som hans far hade startat 1741. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet.

I Norrköping träffade Lindahl den 16-åriga Charlotta Jancke. Hon var dotter till fabrikören Fredrik Jancke. Denne var under 1700-talets senare hälft en av de största fabriksägarna i Norrköping och en av stadens rikaste personer. Jancke ägde både textilindustrier och skeppsbyggerier i Norrköping. Charlotta Jancke växte upp med sin familj i ett stort vackert hus i hörnet Bråddgatan/Vattengatan vid norrköpings ström.

Ringborgska huset

Ringborgska huset, foto: Peter Kvick

Den 7 januari 1789 gifte sig den nu 41-årige Olof Lindahl med den 17-åriga Charlotta Jancke. Paret köpte ganska omgående det så kallade Ringborgska huset på Brådgatan i Norrköping utav Friherren E J Cederhielm. Huset byggdes 1784 och var med andra ord nästan nytt. Paret Lindahl kom nu att bo nästgranne med svärfadern, Fredrik Jancke. Huset som Lindahls köpte såg lite annorlunda ut än det gör idag, där det ligger kvar vid Norrköpings ström. Paret Lindahl flyttade in i en stor tvåvånings timmerbyggnad bestående av 11 rum, åtta kamrar, ett kök och två förstugor på nedre våningen. Den övre våningen hade nio rum, en sal, ett större förmak, sex kamrar och ett förmak. Vid en brandförsäkringsvärdering 1799 var huset värde 5 858 riksdaler.

Tjänstefolks- och köksbyggnaden Tvartorp
Tjänstefolks- och köksbyggnaden Tvartorp

Den 12 november 1789 föddes dottern Sofia Charlotta. När den andra dottern, Fredrica Dorotea, föddes den 31 maj 1792 var familjen Lindahls lantegendom i Tvartorp så gott som färdig. På en holme i sjön Hemtvaren hade Olof Lindahl låtit uppföra ett stort tvåvånings timmerhus åt sin familj och ett hus för för tjänstefolket vari även fanns ett stort kök där maten skulle lagas till familjen Lindahl. Sistnämnda byggnaden finns fortfarande kvar idag.

Hur såg då den Lindahlska herrgårdsbyggnaden ut? Den var ca 17×17 meter i fyrkant. Byggnaden var uppförd i timmer om två våningar och vindsvåning. Den nedre våningen bestod av GRÖNA KAMMAREN som hade tre fönster med lärftrullgardiner. I övrigt fanns här en säng med kattunsgardiner, en byrå, sex ljusmålade trästolar, fyra kullstolar, ett tebord mm. GULA KAMMAREN hade tre fönster med rullgardiner. Här fanns bl a ett spegelbord, ett tebord, åtta karmstolar, en säng med drällgardiner. Det minsta rummet på nedervåningen var en mindre kammare utan fönster. I förstugan stod ett slagbord. sex trädgårdsstolar och en förstugslykta. På den övre våningen fanns ett litet kabinett med ett fönster. I sängkammaren fanns sex ljusa karmstolar med gula dynor och en skottsäng med lärftsgardiner. Rummets enda fönster hade rullgardin också av lärft. I förmaket som hade två fönster med vita gardiner fanns ett spegelbord, en grå soffa med tegeldynor, sex grå fåtöljer och två små kullstolar. På väggen hängde en förgylld pendyl, elva glastavlor och en spegel med förgylld ram. I den stora salen med sina fem fönster fanns bl a tre spelbord, två gråmålade fällbord, ett skänkskåp, ett tebord och 18 gråmålade karmstolar. Vidare fanns i övervåningen den så kallade RÖDA KAMMAREN, en skrivkammare och en jungfrukramare. Huset hade också en vind.

Som synes herrgårdsbyggnadens interiörbeskrivning fanns inget kök. Detta förhållande förklaras med sitt köket var beläget i den intilliggande tjänstefolksbostaden. Köket beskrev i den inledningen citerade beskrivningen från 1926.

Hela detta byggnadskomplex stod troligen färdigt 1792. Olof Lindahl anställde en inspektor, Carl Fahlstedt, som ansvarade och skötte om byggnaderna. Jordbruket arrenderades ut till en Jonas Borgström. Den Lindahlska familjen hade nu sitt sommarresidens färdigt. Familjens fasta bostad var i Norrköping på Bråddgatan i det stora timmerhus som de köpt omkring 1789.

I Norrköping drev Olof Lindahl stärkelsebruket Kronan fram till år 1800. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet under den fjärde oktrojen. 1798 utsågs Olof Lindahl till ledamot i direktionen för Svenska Ostindiska Companiet. Under slutet av den tredje oktrojen började problem att uppstå i förhalandet mellan europèerna och de kinesiska handelsmännen vad gällde sättet att driva handel. Dessa problem påpekade superkargen och direktören Peter Johan Blaadh i en skrivelse till direktionen. Han lade fram ett konkret förslag på förändringar för att inte kompaniet skulle gå sin egen undergång till mötes. Skrivelsen möttes med kompakt oförstående av kompaniets direktion. Den fjärde oktrojens direktörer skulle till sin egen och kompaniets obotliga skada få erfara vad följderna blev av den nonchalans man intog mot Bladhs skrivelse. 1791 Klagade direktionen på de alltmer tilltagande avsättningssvårigheterna. 1798 blev tonen alltmer pessimistisk och man funderade på att helt enkelt lägga ner kompaniet, eftersom förlusterna blev allt större.

Läget på den svenska valutamarknaden var oroligt och detta skulle drabba kompaniet och dess direktion hårt. Vid riksdagen i Norrköping 1800 beslutades om en myntrealisation och kompaniet tvingades, trots tidigare utfästelser om att få slippa ytterligare avgifter och pålagor betala 150 000 piastrer till Riksgäldskontoret. I och med detta var den fjärde oktrojens öde beseglat.

“Sjörövaren” avlider
Som ledamot i kompaniets direktion blev Olof Lindahl både personligen och som företagsledare direkt påverkad av de svåra ekonomiska förhållanden som kompaniet stod inför. Detta föranledde honom att under vintern 1801, året Norrköpingsriksdagen, bege sig till Göteborg och Svenska Ostindiska Companiets kontor för att diskutera kompaniets framtid. Under detta besök i Göteborg 1801 avled Olof Lindahl den 16 februari. Han var då 53 år.

Nu började en oviss framtid för den övriga familjen, hustrun Charlotta 30 år, barnen Olof 7 år, Sophia 11år och Dorothea 9 år. 1805-1810 började familjen troligen få problem med att ha kvar den stora fastigheten i Norrköping. 1810 flyttade nämligen den nu 39-åriga änkan Charlotta Lindahl och den då 16-årige sonen Olof till Tvartorp för att bosätta sig där för gott. Förutom änkan och sonen anställdes också en mamsell/hushållerska som kom, 1810, från Stockholm. Sonen Olof flyttade snart från Tvartorp för att söka sig till Livgrenadjärsregementet i Linköping där han senare blev kapten. Charlotta Lindahl började ganska snart efter flytten till Tvartorp att bli sjuklig. Byggnaderna började underhållas dåligt och tendenser till ett visst förfall började skönjas. Den 15 oktober 1815 bestämde sig Charlotta Lindahl, som varit sjuklig sedan 1812, och hennes barn, att sälja hela Tvartorp till brukspatron Olof Burenstam på Sontorp. Köpeskillingen bestämde till 15 000 riksdaler Banco. Ytterligare några år bodde Charlotta Lindahl kvar på Tvartorp. Den sjätte juni 1818 kunde man läsa följande notis i Norrköpings Tidningar:

Död i landsorten.


Att framlidne Konungens Troman, Directeuren vid ostindiska Compagniet, Högädle Herr Olof Lindahls efterlämnade Enkefru Charlotta Fredrica Lindahl. född Jancke, stilla afled på Tvartorp i Risinge socken den 3 juni, uti dess 47 lefnsdaår, varder efter den sal. Dödas begäran, slägtingar och barn endast på detta sätt vördsamt tillkännagifvet.

Åbyggnaderna å Twartorps Egendom i Risinge Socken bestående af en hufwudbyggnad om 2:ne Wåningar ganska wacker och wäl inredd med Porcellainskakelugnar och allt öfrigt innanrede i complette stånd, samt 2:ne Flyglar innehållande Bodar, Stall och Wagnshus, äro till salu att genast kunna nedtagas och på Winterföre utan mycken kostnad transporteras. Närmare underrättelse lemnas af Wellenius & Landberg.

Resultatet av denna annonsering blev att hela Olof Lindahls skapelse utom tjänstefolksbostaden och två magasinsbyggnader revs och flyttades från Tvartorp. Detta måste ha skett innan 1827 för i sin Beskrivning över Östergötland, utkommen 1828, skrev P. D. Wiedegren följande:

Twartorp, som nu eges under Sonstorps Säteri och Bruk i Hellestads socken, har med mycken kostnad och smak, blifwit bebyggdt på 1790-talet af framl. directeuren wid Ostindiska Compagniet O.Lindahl; men är nu från en Chinesisk landtgård förwandlat till en bostad för bönder. Husen äro dels bortflyttade, dels förfallne, och alla anläggningar blifwa det mer och mer.

Cirkeln är nu sluten, en kort och intensiv epok i Tvartorp är i och med detta till ända, det lindahlska lantgårdsresidenset har nu skattat åt förgängelsen eller…? I den inledande beskrivningen från 1926 av den Lindahlska egendom sades att gårdens huvudbyggnad monterades ner för att sedan åter byggas upp i Norrköping, närmare bestämt vid Skvallertorget (Lilla torget). Här ligger idag, i hörnet Västgötegatan och Bergsbron, den stora pampiga Bergslagsgården. På en skylt på denna byggnad står det att den enligt en sägen skulle ha flyttats från Tvartorp socken, där den varit gårdens gamla huvudbyggnad. Är det möjligen så att detta är Olof Lindahls sommarresidens i Tvartorp? Nej, knappast! Bergslagsgården överensstämmer ej med den beskrivning av det Lindahlska huset i Tvartorp som gjorts tidigare i artikeln. Bergslagsgården byggdes för övrigt på 1740-talet med det utseende byggnaden har idag. Vart det Lindahlska huset tog vägen sedan det försvann från Tvartorp är fortfarande obekant.

Kungsholmen Tvartorp

Med denna framtida forskningsuppgift slutar beskrivningen av några levnadsöden och en intressant bebyggelseepok i Tvartorp som svävat ut till både Norrköping, Göteborg och Kina.

Christer Öjring

Lästips om en riktig sjörövare Lasse i gatan : Kaparkriget och det svenska stormaktsväldet

Apr 162008
 
Brukspatronen ädel och högacktade Herr Johan Ab: Grill

Den 22: Juni 1775 Stockholm

brev s.1
Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.

Ädel ock Högacktade Herr BruksPatron

Härmed får i ödmiukhet ähran så wähl berätta wår hemkomst med OstIndiska Skieppen til Giötheborg, som många wördsamma hälsningar öfwerställandes från Herr Jacob Hahr, H And. Arfwidson o Maule som wid wårt upbrytande från Canton som skiede den 16 Decemb. Förledit år, mådde sambeligen ganska wähle.

brev sidan 2

Likaledes berätta att jag från Herr Jacob Hahr hembragt ett bref Hr BruksPatron.n tilhörigt och hwilket nu genast skolat medfölja, om jag warit wiss uppå att dermed ey begådt fehl, emedan brefwet innehåller någonting som jag frucktar af tryckning i postwäskan kunde taga skada, wil således hafwa anstånd tils jag härom blir ytterligare underättad, ock hwarom torde få äran wänta mig några ord till rättelse.

Af förändringar i China wet jag inga utom Danska Chefen Hr Irgens frånfälle samt en betydelig falisement i Taijquas hus.

Engelska Supercarguen Harrison som i år hemgeck til england, för att genom ombyte af Climat kunna uprätta Sin aftagande hälsa dog under wårt wistande i St Helena dit han med ett engelskt Skiepp anlände 2ne dagar efter oss. På samma tid och Ställe

brev sidan 3

blef äfwen wähl Opperstyrmannen på Skieppet KronPrintz Gustaf Herr Johan Olbers efter en Långsam siukdom alt ifrån Canton död ock beledsagades därstädes, af oss som dess efterLefwande wänner och sörgande til sitt hvilorum.

Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.

Källa: Ostindiska Nordiska museet

Apr 162008
 

“Det första dokumenterade kinesiska besöket i Sverige skedde under Gustav III dagar när en nyfiken ung sydkinesisk handelsman, tillika tolk åt Svenska Ostindiska kompaniet, Afock, år 1786, besökte landet inbjuden av superkargören Olof Lindahl. När kungen frågade honom om han inte var förvånad över att Sverige hade så liten befolkning ska han ha svarat med kinesisk artighet: ”Ja, litet Fålke, män gote Fålket”1

Det är den 20:e Juli 1786. Olof Lindahl har efter att som stationär superkargör åt Ostindiska kompaniet i Kanton i över 7 år återkommit till Svensk mark. Denna resa skulle även bli den sista kinaresan för Olof. Han var nu 38 år gammal och det var dags att stanna på svensk mark efter att i 20 år, nästan konstant, antingen befunnit sig på ett skepp till eller ifrån- eller boende i Kina. Olof kunde minnas tillbaka då han, bara 18 år, stigit på Skeppet Adolph Fredrik som skeppsskrivare. Det hade blivit 6 resor totalt i kompaniets tjänst och nu äntligen skulle han få möjlighet att använda sig av förmögenheten som tjänats ihop. Olofs engagemang i Kompaniet var dock långt ifrån över. Nu var siktet ställt på det slutgiltiga karriärsmålet för en sann tjänsteman vid Kompaniet. Olof Lindahl skulle inte sluta förren han tillskansat sig titeln Direktör vid Ostindiska kompaniet.

Som ett av stegen i att realisera denna plan genomförde Olof en riktig PR-kupp. Han hade bjudit med sig en ung kinesisk lingvist (översättare) att följa med på resan tillbaka Sverige. Detta var första gången en kines beträdde svensk mark.2

Att denna inbjudan skulle göra stort intryck vid hemkomsten visste Olof. Det skulle ge en fot i dörren till de flesta som var något att räkna med och en god möjlighet att bygga vidare på nätverket för det kommande värvet på svensk mark.


Hänvisningar:

  1. Citat ur Kjellgren (2001) Sveriges kineser(())
  2. I artikeln Afock- den förste kines som besökte Sverige som publicerades i Orientaliska studier Nr 98, 1998 skriver Jan Wirgin att en kinesisk köpman vid namn Choi A-fuk besökte Sverige som gäst till Superkargören vid Ostindiska kompaniet Olof Lindahl. Wirgin skriver också att det “så vitt man vet var den förste kines som besökt Sverige”. Det har hävdats att den högt uppsatte Hongköpmannen och tillika mandarinen Pon-key qua skulle ha gästat Niclas Sahlgren i Göteborg. Det finns inga belägg för att så skulle vara fallet skriver Wirgin i samma artikel. Artikeln om det första dokumenterade kinesiska besöket i Sverige är även publicerad i boken Från Kina till Europa(())
Apr 122008
 

Minnesskriften för Royal Bachelors’ club 1947 där O.L. är upptagen
som en av de första medlemmarna – nr 34.

Lindahl, Olof, superkargör. F. omkr. 1747. Superkargör vid Ostindiska
kompaniet i Göteborg. Död 16.2.1801 i Göteborg (D. = Domkyrkoförsamlingen).

I minnesskriften för S:t Johanneslogen Salomon à trois serrurers (1904)
finns en matrikel. O.L. upptas under nr 345:
Recip. 18/6 1787: Olof Lindahl, 39 år. Superkarg vid Ostindiska kompaniet.
Direktör.1


Hänvisningar:

  1. Länk till Royal Bachelors’ club(())
Oct 152008
 

1787 gav Frimurare Ordens högste styresman Hertig Karl tillstånd att S:t Johanneslogen  Elisabeth kunde inrättas I Kanton. Två år tidigare 1785 fanns 21 stycken svenska frimurare och tillika anställda vid Ostindiska kompaniet på plats I kanton och det var troligen dessa som ansökte om att få bilda loge.1 Under den senare delen av Ostindiska Kompaniets tredje oktroj (1766-869) blev det vanligt att någon eller några av superkargörerna stannade kvar i Kanton, för att sköta Kompaniets affärer. År 1776 hade de kinesiska myndigheterna upphävt den förordning, som innebar att de utländska handelsmännen inte fick stanna i Kanton mellan säsongerna då alla skepp avseglat.2 Kompaniets representanter hade tidigare fått flytta till Macao i väntan på att ny affärssäsong skulle ta vid. Med dessa nya förutsättningar byggdes det upp ett underlag för en egen loge i Kanton. Frimureriet var mycket populärt bland Ostindiska kompaniets anställda med högre rang. Olof Lindahl3 skall varit en av de första daltagarna i den nya "Kanton" logen. Logen måste varit i sin linda då Olof Lindahl reste tillbaka till sverige 1786 efter att varit stationerad i Kanton för kompaniets räkning som fast superkargör 7 år. Det var även på denna resa (som också blev den sista för O.L) som Olof Lindahl bjöd med en Kinesisk gäst till Sverige. Denna kinesiska gäst vid namn Afock är också den första dokumenterade person med Kinesisk nationalitet som besökt Sverige.4. S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton, som det officiella namnet var, installerades i en egen lokal på Compagniets område den 20 september 1788. Läs mer om S:t Johanneslogen, klicka här Mer lästips: Frimureriet i Göteborg under 1700-talet Författad och utgiven av Olof P Berg. Ostindiska Compagniet – affärer och föremål. Utgiven av Göteborgs Stadsmuseum i en ny och förbättrad upplaga till sjösättningen. Finns att köpa i Museibutiken, Wettergrens mfl affärer.



Hänvisningar:

  1. http://www.frimurarorden.se/gpl/frim_i_vast/gpl_frimurare_i_vast_text_03_2.html(())
  2. Jan Wirgin, Från Kina till Europa(())
  3. Vem var sjörövaren på Tvartoprp(())
  4. Affock den första kinesen i Sverige(())
Jul 162008
 

Tionde serien. No. 1151                                                                 10 Mars 1767

Kontrakt emellan J. Abr. Grill å Svenska Ostindiska Compagniets vägnar och Kontrakt om Te sid 1Kinesiske handlaren Poankhequa,1 att denne senare till de ? Ostindiska Compagniets skepp “som ankommer till Canton detta år” skulle levferere 4550 Peckul Boheé the och 500 peckul ankoy Coryo, emot ett betingat pris af 15 Tael och 5 maes ? Peckul af 142 skålpund… forts2

Jag Poankhequa tillstår härmed att hafva med Herr Jean Abraham Grill, å Svenska

ostindiska kompaniets wägnar ingått kontrakt att till närmaste av kompaniets skepp som ankomma till Kanton detta år leverera fyra tusende femhundra och femtio Peckull sundt och gott Boheé Te, av bästa sorten fritt från al

l blandning, av god lukt och färg uti vattnet samt inga svarta och skadade blader; och femhundra Peckul av allra bästa sorten ankoy Coryo, fritt från grus och all slags blandning, emot ett betingat pris av femton tael och fem mes per Peckul av 142 Svenska skålpund… forts2

Läs mer om te http://www.teradet.se/m1.asp

Kontrakt om te mellan Poankeyqua och Jean Abraham Grill


Hänvisningar:

  1. Den kinesiske handelsmannen och mandarinen Poankhequa finns avbildad på ett spegelporträtt som innehas av Göteborgs historiska museum. Portättet skall varit en gåva av Poankeyqua i samband med ett besök som den samme gjort i Göteborg. (Tore Frängsmyr, Ostindiska kompaniet, 1976, bild och bildtext s.58) Det finns dock inga belägg för att detta besök någonsin skett då sannolikheten för att en så högt uppsatt tjänsteman skulle ha företagit en så farofylld resa till avlägsna Sverige förefaller otroligt. (J Wirgin, Från Kina till Europa s.219) se även artikel om Afock- den första kines som besökte sverige (())
  2. Ostindiska kompaniet dokument och personer, 1731-1813(())(())
Apr 122008
 

Juli 1778

 25. Lördag.

f:m: Contoiret. middag hemma böd Directeur Sandeberg, Hr Dachow och dess Son, Majoren Baron Raab, Lieut. Baron Raab, och 2 unga Baroner Raab med deras Informator, Ruthensparre, Fändrick Rydingswärd, Direct: Törngren, Kongl. Secret. von Asp, Fändricken Baron Ulfsparre, Supercargeurerne Alnoor och Lindal, Borgmästar Petterson, och Podoliin. e:m: Contoiret. till afton woro Dachaw, dess Son, Ruthensparre, Alnor, Lindahl, Borg:t Petterson och Almgren hos mig.

Juni 1787

 18. Måndag

. f:m: hemma och skref samt ute i affairer. middag hos Swåger Carl S:d. e:m: i Salomoniske Logen, hwarest Barnhus Directeurs wal skedde, då jag och Br Holterman confirmerades, men Br Lars Wohlfahrt waldes i Br. Törnstens ställe. Till Lärlingar recipierades Supercargeuren Lindahl och Assistenten Scheuling, hwilka jemte de sist antagne Lieutenant Baron Leyonhuvud och Hr Zaar befordrades till Medbröder. sedan war Måltids Loge.

 22. Fredag.

f:m: hemma och skref samt ute i affairer. middag hemma. e:m: expedierade posten. sedan i Frimurare Logen hwarest Bne Witte. d´Orchimont, Silfwerhielm, von Utfall och O. Lindahl befordrades till Mästare. afton böd Swåger Carl S:d till Gabrielsons.

 Jan. 1791

 1. Lördag.

Nyårsdag. 2. Söndag. 3. Måndag. 4. Tisdag. 5. Onsdag. 6. Torsdag. 13:de dag jul. 7. Fredag. }

 8. Lördag.

f:m: kl 11 afreste jag från Gusum, och kom till Norrköping e:m: kl ½ 4. visite hos Professor Lidén. afton hema och skref med posten.

 9. Söndag.

reste jag till Lindö till Kammarherren Baron Knut Leyonhufwud till middagen, och blef där öfwer natten.

 10. Måndag.

f:m: öfverlade med Baron Leyonhufvud om Coldins affairer. e:m: återreste till Norrköping, och souperade hos Hr Supercargeuren Lindahl. spelte Whist.

 

May 082009
 

Matrikel Svenska Ostindiska Kompaniets direktörer

Titel Namn Plats Född-Död
Amiralen Theodor Christophers Ankarcrona Stockholm 1687-1750
Handelsmannen Andreas Andersson Göteborg 1745-1809
Commercerådet Carl Abraham Arfwedsson Göteborg 1774-1861
Landshövdingen Patrik Alströmer Alinsås 1733-1804
Handelsmannen Frantz Bedoire Stockholm 1690-1742
Commercerådet Niklas Björnberg Göteborg 1758-1829
Överceremonimästaren Carl Broman Stockholm 1703-1784
Commercerådet Colin Campbell Göteborg 1686-1757
Handelsmannen Hugh Campbell Göteborg f.o.d i engl
Commercerådet Georg Henrik Conradi Stockholm 1718-1798
Commercerådet William Chalmers Göteborg 1748-1811
Commercerådet Robert Finlay Stockholm 1719-1785
Handelsmannen Abraham Grill Göteborg 1707-1768
Commercerådet Claes Grill Stockholm 1705-1767
Commercerådet Johan Abraham Grill Stockholm 1719-1799
Bruksägaren Jean Abraham Grill Godegård 1736-1792
Commercerådet Michael Grubb Göteborg 1728-1807
Möbelhandlaren Carl Adolph Grevesmuhl Stockholm 1744-1827
Handelsmannen Martin Hagbom Stockholm 1749-1818
Handelsmannen Martin Holterman Göteborg 1715-1793
Commercerådet Simon Bernhard Hebbe Stockholm 1726-1803
Magasinsförvaltaren Bengt Gustaf Ingelman Göteborg 1774-1834
Handelsmannen Carl Gottfrid Kusel Stockholm 1729-1795
Commissarien Henrik König Stockholm 1686-1736
Handelsmannen Christian König Stockholm 1724-1803
Handelsmannen Per Theodor König Stockholm 1718-1800
Commercerådet Magnus Lagerström Göteborg 1691-1759
Riksrådet Johan Liljencrantz Stockholm 1730-1815
Bruksägaren Jean Henri Le Febure Gimo 1708-1767
Handelsmannen Olof Lindahl Göteborg 1747-1801
Generalmajoren Fabian Löwen Häringe 1699-1773
Presidenten Carl Erik Lagerheim Stockholm 1742-1813
Handelsmannen Jonas Eriksson Malm Göteborg -1775
Commercerådet Herman Petersen Stockholm 1713-1765
Commercerådet Anders Plomgren Stockholm 1700-1786
Handelsmannen Charles Pike Göteborg -1741
Handelsmannen Joh. Fredr. Petterson Göteborg 1725-
Commercerådet Lars Reimers Stockholm 1738-1811
Handelsmannen Sven Olof Rosenberg Marstrand 1760-1842
Statsrådet Hans Niklas Schwan Stockholm 1764-1829
Handelsmannen Niklas Sahlgren Göteborg 1701-1776
Commercerådet Berndt Harder Santesson Göteborg 1776-1862
Riksrådet Carl Fredr. Scheffer Stockholm 1715-1786
Handelsmannen David af Sandeberg Göteborg 1726-1778
Commercerådet Joh. Fredr. Ström Göteborg 1731-1781
Bruksägaren Nils Ström Göteborg 1714-1783
Commercercerådet David von Schinkel Stockholm 1743-1807
Borgmästaren Jacob Schutz Göteborg 1709-1772
Bruksägaren Axel Rutger Sparre Göteborg 1712-1751
Assesorn Volrath Tham Stockholm 1687-1737
Handelsmannen Gustaf Tham Göteborg 1724-1780
Handelsmannen Joans Tranchell Göteborg 1740-1809
Handelsmannen Martin Törngren Göteborg 1735-1799
Handelsmannen Laurens Tarras Göteborg 1760-1817
Överståthållaren Samuel af Ugglas Stockholm 1750-1812
Godsägaren Jacob Jeansson von Utfall Nääs 1715-1791
Handelsmannen John Wilson Göteborg -

Refrenser: Ostindiska Compagniets Saga 1920 , Eskil Olán

Dec 122008
 

Den 14 Juni 1731 meddelades det nya Svenska Ostindiska Kompaniets privilegier i ett privilegiebrev omfattande 18 paragrafer.

1. Kompaniet ges frihet att driva sjöfart och handel på Ostindien i femton år framåt , till alla hamnar, orter och floder belägna på andra sidan Goda Hoppsudden, där andra nationer bedriver öppen handel. Kompaniet får inte utvidga handeln till andra europeiska makters hamnar utan deras särskilda tillstånd.

2. Skeppen som används av kompaniet skall alltid avsegla från, och återkomma till, Göteborgs hamn för att lasta av sina varor och så snart som möjligt offentligt aktionera ut eller sälja dessa.

3. Under de femton privilegieåren skall Kompaniet till svenska  staten i s. k “specie caroliner” erlägga en avgift på 100 daler silvermynt för varje läst som varje skepp mäter i dräktighet, där betalning skall ske senast sex månader efter skeppets hemkomst.  Det erläggs också en avgift till rikets alla städer på 2 daler silvermynt per läst av inkommna ostindiska varor. Före avfärden från Göteborg skall därför fartygen därför uppmäta sin lastdryghet. För övrigt är Kompaniet befriat från alla andra avgifter som berör sjöfarten vid ut- och ingående i hamnnarna.

4. Kompaniet får bygga och utrusta så många fartyg som bolaget anser sig i behov av för att bedriva handel med det villkoret, att de byggs eller köps och utrustas med material från Sverige. Kan inte lämpliga skepp och material finnas inom Sveriges gränser får bolaget införskaffas dessa utanför nationens gränser, men vid fartygens utrustning skall svenska produkter, tillverkningar och manufakturer speciellt gynnas.

5. Skeppen skall föra svensk handelsflagga och sjöpass med kunglig underskrift. Det skall också på faryget medföras ett så kallat algeriskt sjöpass. (Detta pass utfärdades för att skydda mot kaperier från sjörövarna i Medelhavets “Barbareskstater” vilka Sverige vid tidpunkten hade slutit fred med).

6. Kompaniet får, för sin handelssjöfart, använda så stort kapital som anses nödvändigt och för att skaffa detta kapital tillhandahålla “subscribtioner” (ungefär samma sak som att teckna aktier) eller annan lämplig metod.

7. Kompaniet har rätt att lasta (och föra ut) “artilleri” krigsredskap och alla andra typer av varor, samt myntat och omyntat silver, vilket importerades till Sverige genom Kompaniets egen försorg. Däremot är det bestämt förbjudet för rederiet att utföra svenskt mynt med kungens eller Sveriges vapen i prägeln. I Ostindien ägde kompaniet och dess tjänstemän (superkargörna) att lasta skeppen med sådana varor, som de finner lämpligast att frakta och sälja i Göteborg.

8. Kompaniets skepp äger rätt att vid avsegling och återkomst fritt passera svenska hamnar och redder utan att besväras med besök ombord av tullen eller andra myndigheter, under någon som helst förevändning.

9. Allt av kompaniets material som skeppsvirke och utrustning som rederiet låtit föra in i riket eller fraktat från en svensk hamn till en annan med avsikt att använda vid vid byggandet och reparerandet av skeppen (som skall ske inom rikets gränser) är befriade från tullar och avgifter. På samma sätt befras utgående proviant och ammunition från dylika pålagor och beträffande utländska varor, avsedda att tas in i Sverige för vidare export till Ostindien, så är även dessa tullfria men skall förvaras i kompaniets egna magasin och packhus under tullverkets lås. Vid deras inlastning för utförsel erlades en avgift å en åttondels procent i recognition. Inhemska svenska varor voro dock bekagda med vanlig exporttull vid utförsel till Ostindien efter gällande taxa samt med detillägg, utgjordes av städernas andelar vid export.

10. Alla myndigheter i Sverige är ålagda att inte under några omständigheter uppehålla eller hindra Kompaniets fria transport av deras varor från den ena orten till den andra, eller ta  någon som helst avgift av rederiet, sedan kronan fått sin bestämda ersättning enl. § 3.

11. Kompaniets skeppskaptener och andra befälspersoner erhåller samma myndighet som örlogsflottans officerare att med lag och förordning att bland sjöfolk och soldater upprätthålla ordningen ombord. Dock skall de, liksom superkargörerna och övriga tjänstemän, alltid rätta sig efter kompaniets order i alla ärenden, som rörde skeppsfarten och handeln inom de gränser som privilegiet föreskriver.

12. Sjöfolk och soldatersom tar tjänst hos kompaniet, är befriade från värvning och tvångsantällning i kronans tjänst, – dock får ingen av krigsmaktens dessertörer inmönstras ombord.

13. Rymmer däremot några av bolagets egna män, vare sig det är matroser eller soldater, eller på något annat sätt undanhåler sig från befälets vetskap, så är det tillåtet för Kompaniet att med tjänliga medel häkta och återföra dessa med hjälp av vad myndigheterna kan bistå med.

14. Efter en ostindienfarares återkomst och när dess varor blivit sålda, är inköparen befriad från att betala någon som helst avgift eller tull då varorna förflyttas från ett ställe till ett annat inom landets gränser ellr vid utförsel utanför landetsgränser. I det senare fallet skall dock den sedvanliga recognitionen av en åttondels procent betalas.

15. Kompaniets styrelse skulle alltid bestå av minst tre män, nämligen Henrik König samt två andra andra redliga och i handel väl förfarna personer, som bemälte König ville förena sig med, och skulle de samtliga komma i åtnjutande av bolagets privilegier. Skulle någon av dem avlida eller för övrigt lämna företaget har de övriga att välja en annan redlig man i stället med lika rättigheter. Herr Königs båda kompanjoner skall båda vara svenskt infödda män eller utlänningar som svurit svenska kronan tro- och huldhetsed, och därjämte tillhörande den protestantiska läran. Dom skall också vara bosatta i inom riket och alltid vistas därstädes, för så vitt de ej med särskilt tiilstånd är resta utanför riket i Kompaniets ärenden, då den frånvarande med de övrigas samtycke ersätta den frånvarande med en redlig och förfaren vikarie i sitt ställe. Kompaniet äger själv avgöra om de anordningar efter vilka bolagets handel skulle drivas, – bara privilgiet riktigt följdes. Dock skulle det giva intressenter och aktiägare en klar räkning över deras insatta kapital samt den eventuella vinst eller förlust som gjorts, och skulle denna redovisning göras så snart skeppen anlänt från Ostindien och varorna försålts. Kompaniet är förbjudet att namngiva aktiägarna, eller att meddela deras respektive insatser i bolaget. Affärsböckerna är hemliga och får ej framvisas för någon under vilken förevändning som helst. Skulle någon av de tre direktörerna bryta mot denna föreskrift, eller företaga något mot aktiägarnas affärsintressen, får de andra göra en anmäla hos Commerce Collegium, som då kan suspendera eller avsätta direktören, allt efter förseelsens beskaffenhet, under det de övriga två herrarna har att sätta till en ny person i hans ställe. Intressenterna äger även att inför domstol lagsöka kompaniet, om de finner sig orätt behandlade i sina affärsangelägenheter.

16. Kompaniet äger rätt att i sin tjänst anställa så mycket folk det behagar, vare sig skeppsbefäl, superkargörer, matroser och soldater, och dessa får även vara av utländsk börd. De utlänningar som vill flytta hit och sätta in kapital i företaget, äger också samma rättigheter som svenska aktieägare och deras kapital kan inte tas i beslag eller utmätas. De äger även rätt att få svenskt medborgarskap efter stånd och rang.

17. Om kompaniet eller dess tjänstemän, under pågående handel och sjöfart blir hindrade i sitt arbete, oroade eller förfördelade, eller möts av list eller våld så äger bolaget att med tjänliga medel hävda sin rätt varhelst i världen saken inträffar. Kompaniet får rätt att möta våld med våld och behandla alla de anfallande som sjörövare och uppenbara fiender. Denna myndighet skall införas i alla d sjöpass som förs av Kompaniets kaptener. Blir något av av bolagets skepp anfallet av eller kapat, av vem det må vara månde, så lovar Kungl m:t att ta sig an saken, så vida kompaniprivilegiets första paragraf följts (att inte driva handel på andra nationers platser) och att med sin auktoritet under rikets beskydd förskaffa bolaget den önskade ursäkten ( samt samt ersättas med pengar), varjämte nödiga repressalier eller andra lämpliga åtgärder skall vidtas mot den felande.

18. Alla andra Kungl. m:ts undersåtar än dem, som deltar i kompaniets affärer, är det förjude att direkt eller indirekt driva någon som helst handel på de angivna orterna i Ostindien, på andra sidan Goda Hoppsudden under bolagets privilegieår. Den som frestas till en dylik konkurrerande affär hotas med kungens onåd, skeppens, varornas, ammunitionens samt hela utredningens konfiskering – alltsammans efter Kompaniets anmälan till vederbörandemyndighet. Slutligen ger regeringen Kompaniet löftet att dess intressenter vare sig in- eller utländska, särskilt skall hållas i välvillig åtanke och även erhålla ytterligare förbättringar å det nu meddelade frikostiga priviegiet, därest detta skule visa sig vara till nytta för handelns vidare utveckling och efter framställning därom från Kompaniet.

Referenser: Ostindiska Compagniets saga, Eskil Olán

Nov 192008
 

Bruks Patronen ädel ock högacktade Herrn [….] Johan Abrehamson Grill.Stockholm
Ädel ock högacktade Herr Bruks Patron.Angenäma skrifvelsen af den 22 sistledne riktig inhändigat. En hastig mellankommande colique feber som hållit mig i 14 dagar vid sängen orsakar att jag så sent infinner mig med svar. Är nu likväl på bättringsvägen stadd ock vill härmed således hafva ähran berätta hvar ni […] af Hr Jacob Hahrs bref angår är jag jag ganska osäker men som jag menar lär det innebegripa antingen någon sort Chinesisk saltpetter eller Victoril. Yppar sig någon resande lägenhet innan svar härå inlöper,
samma afsända.Sammanhanget om Zey Hongquas hus är svårt för mig att med säkerhet beskrifva skulden är 800 [sm] Tael är ganska betydelig tillgångarna knappa, så det ser vidrigt ut för Creditorerna Holländarna som nästan af dem äro de betydeligaste ock alltid haft de ansenligaste afaiererne i detta huset tros satt sig i förhand innan de andra nationerna blef kunniga om husets ställning med ett ord syntes det vara skiämtstycken i saken ehuru ännu innan vår afvresa ingen särdeles upplysning var i saken emellertid blir det [tämmeligen säkra och betydeliga förluster ock beklagar oändeligen att Hr Bruks Patron tror sig härwid bli lidande]Om Hr Jacob Hahr hemsänt någon Popurie kruka kan jag icke säga, men åtminståne har det ej skickats med skeppet Sophia Magdalena.Med oändelig vördnad ock Högackt
ing har ähran framhärda.Ädel ock Högacktade Herr Bruks Patron.den 5 Juli i Götheb. 1775.Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.
Nov 192008
 

Herr Bruks Patron Joh. Abr. Grill på Godgård.Canton 1 December 1785Högädle Herr Bruks Patron!Herr Bruks Patrons angenäma skrifvelse hafva vi haft äran emottaga så väl med de öfverliggande skeppen som genom [—] [—-] [—-] detta år ankommet. Vi får nu betyga vår fängnad öfver Herr Bruks Patrons välmåga ock önska deraf en lång beständighet.Vi beklaga att vi ej kunna gifva den minsta förhoppning om någon utdelning af  Zey Sonquas eller Kåquas hus, ty de äro utan all rörelse ock ingen anledning at de mera skola repa sig. [Suiqua] är också i uselhet så at ej något ifrån honom kan förmodas. Rörande annica de queros ock hennes son får vi endast åberope [oss] å våra förra brefver få dock tillägga som Herr Bruks Patron synes med [—-] hafva ansedt  våra gjorde föreställningar rörrande deras usla tilstånd, at vi [—–] icke skolat besvära, om
någon annan utväg varit at hjälpa dem ock synnerligen sonen, som nu i början [———— kan inte tyda]. Vi lämna ock Herr Bruks Patron at sielf dömma huruvida vi kunnat undgå lämna vår recommendation för denna gossen som i Macao allmänt anses såsom tilhörande Svenska huset, hevarom äfven [d–] utseende vitnar, ock då det således lägges oss til last at han ej nog [—–] vår [—]. Nu vilja ej vidare oroa Herr Bruks Patron med detta ämne, utan få endast sluteligen berätta det Herr Lars Gothem som [—] ankommet at qvar blifva har emottagit de anslagne 720 [?] årliga [—–] 10 procente skall till ofvannämnde [——–]  utbetalas. Den af Herr Bruks Patron anordnade [—] [—] aflämnas genom H. Conradi [—] henkomst. Lindahl som [innan] [kört] med skeppet Adolp Fredrick hemgår munteligen den hedren ock nöjet att vid [—] återkomst til fäderneslandet [afgifva]
de Chinesiska nyheter hvilka ännu kunna Interesera Herr Bruks Patron at få kunskap om.Vi framlefve med all [—].

Högädle Herr Bruks Patronens ödmiuke tjenare

Olof Lindahl , E : stockenström

Nov 192008
 

År skrev Jean Abraham 1757 till vännen Samuel Schütz:

"Varför jag inte vill resa på Ostindien: 1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig 2) där är litet eller inget att lära 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör ….. och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar."1



Hänvisningar:

  1. Länk till nordiska museet(())

Punschen och Ostindiska Kompaniet

 Historia  Comments Off on Punschen och Ostindiska Kompaniet
Nov 082008
 

Arrak är av arabisk härkomst och betyder 'svett', senare i överförd bemärkelse 'saft av dadelpalm'. Under 1700-talet förkortades det, val efter engelskt sjömansspråk, till rack. Arraken är, efter Orrelius, ett slags ostindiskt brännvin eller hetsig likör, gjord och destillerad av kokosnötens saft. Arrak av ris eller sockerrör ar icke på långt när sa god som den förra och nyttjas gemenligen av sjöman. Den bästa kommer från Goa. Av ostindisk arrak gör engelsmännen sin bästa punsch. De ostindiska kompanierna köper arraken i Kina, Goa, Java, MaIabar, Suratte och Sumatra. Redan den första last det nybildade kompaniet hemförde från Kina 1733 innehöll ett parti arrak. Alltsedan dess torde sa gott som varje expedition ha medfört denna vara. Kompaniet inköpte arrak dels för att sälja vid hemkomsten, dels för att vid speciella tillfallen traktera besättningen, vars vanliga sprittilldelning eljest bestod av brännvin. Utöver detta hade officerare och underofficerare, enligt instruktionen 1766, ratt att köpa arrak på vissa villkor. De skulle själva betala utföresetullen i Kanton och fick konsumera högst hälften under resan. Den återstående arraken skulle vid hemkomsten föras till kompaniets magasin och säljas på auktion. Kaptenenen fick sålunda köpa högst 50 kannor, dvs. 131 liter, opperstyrmannen 40 och de övriga styrmännen 30. Skeppspredikanten, över- och underfältskärerna, skepssskrivaren, lärostyrmännen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, buteljören och hovmästaren fick nöja sig med 15 kannor, ca 40 liter var. För tiden 1769- 1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige.  Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. För tiden 1769-1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige. Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. Detta tal stegrades under 4:e oktrojens sista 1799-1806,  till 7.716 1/2 kannor, ca 20.217 liter. Sverige var på väg att bli ett punschdrickande land. Enligt Orrelius var punsch en på Jamaica påfunnen engelsk dryck, som tillagades av arrak eller rom, socker och citroner samt lite muskot, eller också av franskt brännvin, socker och lemonsaft. Ordet punsch härleds av ett hindustanskt ord med betydelsen "fem", syftande på de fem ingredienserna vid tillrednings: sprit, vatten, citronsaft, socker och krydda. I allmänhet antas 1733 vara det år, då arrakspunsch började drickas i vart land. Colin Campbell, den skotske initiativtagaren till ostindiska kompaniet, får då även anses som det svenska punschdrickandets fader. Hur därmed än må förhålla sig, tycks dryckens popularitet ha vuxit med förvånande snabbhet. 1747 hemförde Lovisa Ulrica 4 liggare arrak och Adolph Friederic tre år senare 11 liggare representerande ett inköpsvärde av resp. 1.123 och 2.295 daler smt. En mätare på punschdrickandets omfattning vid denna tid kan också antalet av de införda punschbålarna anses vara. Tre skepp hemförde 1746 och 1750 icke mindre än 3.594 stycken i sina laster. jämför man denna siffra med antalet införda punschbålar under hela den 3:e oktrajen, 1766-1786, som endast var 2.557, får man ett intryck av hur stark den första vågen av punschdrickande blev. Under den sist omtalade oktrojen tillkom ett nytt kärl av porslin, nämligen punschkoppen, som då importerades till ett antal av mer än 44.000 stycken. Under 1700-talet var arrakspunschen en varm dryck. Då den tillreddes för besättningen, hölls den varm av glödande kanonkulor lagda i brygden Samtida littersa uppgifter am pm&- drickande är siilbynta, t. a. m. hos Bellman, som eljest gärna går i detalj vid skildringen av dryckesslag. Tersmeden beskriver i sina memoarer hur han trakkrade sina gaster vid en glad frukost 1764. Man borjade med att på "finska viset" dricka en sup av rhenvin och socker till fisken. Mm drack skålar under stor munterhet "till dess vid steken skinkan borttogs och i dei stället sattes till mig. Jag tillagade straxt varm punsch, som var i smak, och behövde ej obligera nlgon att dricka". Därvid använde han en "citronkramare" och serverade med slev. Ungefar samma ordning åkerfinner man hos Bellman i hans "Måltidssång" f rån 1'785 ( Fredmans sånger, nr 8). Sedan kalkonen och bringan serverats heter det:

Råga mer i glasen och den punschen försök. Samtlige vänner kring denna bål Ha den äran vid Fru Värdinnans skål…

Och därefter i korus:

Klang! I Skönheter, se ännu ryker vår bål, Med sleven full av rack, Citroner och prål.

I sin Dagbok omtalar Osbeck hur punschen tillagas :

Till 1 kanna väl uppkokt vatten tages vid pass1/2 stop arrak, 1/2 skålpund socker, 5 a' 6 citroner eller ock tamarinder tills det blir surt efter behag. Harpå rives muskot. Punschen, som tillagades på  skeppet uti en stor balja åt besättningen, uppvärmdes med stora glödande järnkulor, som kastades däruti. Punsch var en daglig dryck om eftermiddagen på skeppen. Under vistandet i Kina dracks han jämväl på skeppet vid måltiden i stället för vin, Som kompaniet bestod  1.a bordet.

In i våra dagar har den varma arrakspunschen endast hållit sig kvar i samband med ärtsoppa, I akademiska kretsar i Lund har funnits en tradition, som förlägger övergången från varm till kall punsch till den skandinaviska festen på Lundagård 1845. Då hölls så många och långa tal, att punschbålarna hann kallna. Man fann att den kalla brygden smakade bra och brydde sig därefter icke om att värma den, man övergick till motsatsen, att kyla den med is. Festmåltidens höjdpunkt nåddes då punschbålen sattes fram. Det kom att vila något rituellt över offrandet vid detta Bacchi altare. Sammanslutningar av olika slag, landskapsgillen, frimuraren politiska sällskap och kommissioner beställde genom kompaniet bålar med namn och emblem i Kina. Men även den enskildelät måla sitt eller sin gårds namn. Historiska motiv återgavs gärna på bålarna såsom medaljer, Karl XII:s nödmynt, Ständernas banks transportsedlar, svenska slott efter Sueciaverket, kungliga barns födelse m.m.1



Hänvisningar:

  1. Hämtat från Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813, 1974(())