Ostindiska Kompaniet ett affärsäventyr

Handel på hamnar “på andra sidan Godahopps udden” även kallat ostindien hade fram till Svenska Ostindiska Kompaniets bildande varit en affär för de vi den här tiden större sjöfartsnationerna så som Portugal, Holland, England och Frankrike.

Portugal valde med hjälp av Spanjoren Vasco da Gama att segla österut längs med Afrikas kust medan Spanjorerna med hjälp av Christoffer Columbus som bekant sökte vägen till Indien över havet i västlig riktning.

Snart efter att Vasco da Gama 1498 landstigit några mil norr om staden Callicutt , kuststräckan på södra Indiens västsida kallad Malibar, startade Portugiserna med att befästa sina ställningar i området. Portugals ostindiska kompani fick fulla privilegier 1587.

Holländarna köpte varorna av Portugiserna i Lissabon för att frakta och sälja dessa vidare på den norra delen av den Europeiska kontinenten. Holländarna gör uppror mot den Spanska överhögheten vilket i sin tur påverkar handelssamarbetet med Portugal då den Spanska Kungen Filip II även var kung över Portugal.

Som kompensation för den förlorade handeln med Portugal beslöt sig Holländarna därför själva skapa sina egna sjöförbindelser med den luckrativa ostindienmarknaden. Holländarna bildade det holländska ostindiska kompaniet Geoctrogeerde Oost Indische Compagnie 1602.

England med sina maktambitioner skulle inte stillatigandes se på när andra konkurrerande nationer på kontinenten skapade sig nya  kollonier och marknader på andra sidan jorden. År 1600 beviljade drottning Elisabeth en femtonårig oktroj till det engelska ostindiska kompaniet The Company of Merchants of London Trading to the East Indies.

Frankrike som var den största konsumenten i europa av kryddor och annan lyx i form av dyra tyger med mera tyckte att man själv borde upprätta handelsförbindelser med Östern. 1664 bildades därför det franska ostindiska kompaniet Compagnie des Indies Orientales av den franska finansministern Jean Baptist Colbert.

I Danmark grundade köpmän redan år 1618 sitt lands ostindiska kompani. Redan vid den första expeditionen anlade Danskarna en koloni på den Indiska halvön Tranquabar. Kolonin stod under Dansk överhöghet ända till 1845 då den såldes till England för kontanta pengar.¹

I Sverige hade man tidigare gjort försök att starta handelskompani enligt utländsk modell. Det första försöket skedde redan 1626 men misslyckades på grund av att 30-åriga kriget kom emellan. Karl XII planerade att starta ett kompani tillsammans med pirater på Madagskar. Dessa planer realiserades aldrig då kungen dog 1718.

Den vid tiden gällande ekonomiska dogmen som senare kom att kallas merkantilism stipulerade att statsmakten skulle kontrollera handel med hjälp av att man delade ut handelsprivilegier och monopol. Det innebar att många hugade köpmän av olika anledningar inte fick vara med att driva affärer utan att på något sätt vara “inbjuden” i dessa monopol. Det innebar att många av dessa uteslutna affärsmän på andra sätt försökte komma åt rikedomarna som den ostindiska handeln genererade. Ett sätt var att investera i utländsk verksamhet. Även i andra länder än det egna gällde regler som nationell tillhörighet med mera, men uppfiningsrikedomen för att kringå dessa regler var omfattande.

På detta sätt uppstod Ostende-kompaniet. Den österrikiska kejsaren Carl VI hade 1720 startat ett ostindiskt kompani som utgick från Ostende i Flandern, då ett Österrikiskt lydrike. De större sjöfartsnationerna motsatte sig den Österikiska kejsarens ambitioner att driva ett eget nationellt kompani och lyckades via diplomatiska påtryckningar få Carl VI att 1727 lägga ner sin handel med ostindien. Det innebar att kapital på nytt frigjordes och därmed sökte ny hemvist.

Det är nu en person vid namn Colin Campbell intar scenen med rollen som initiativtagare till det Svenska Ostindiska Kompaniet. Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König. Tillstånd om oktroj skedde i två steg.

Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år.

Referenser: Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet: Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret.


Hänvisningar:

1. Eskil Olán, Ostindiska Compagniets Saga, 1920((↩))

1787 gav Frimurare Ordens högste styresman Hertig Karl tillstånd att S:t Johanneslogen  Elisabeth kunde inrättas I Kanton. Två år tidigare 1785 fanns 21 stycken svenska frimurare och tillika anställda vid Ostindiska kompaniet på plats I kanton och det var troligen dessa som ansökte om att få bilda loge.¹ Under den senare delen av Ostindiska Kompaniets tredje oktroj (1766-869) blev det vanligt att någon eller några av superkargörerna stannade kvar i Kanton, för att sköta Kompaniets affärer. År 1776 hade de kinesiska myndigheterna upphävt den förordning, som innebar att de utländska handelsmännen inte fick stanna i Kanton mellan säsongerna då alla skepp avseglat.² Kompaniets representanter hade tidigare fått flytta till Macao i väntan på att ny affärssäsong skulle ta vid. Med dessa nya förutsättningar byggdes det upp ett underlag för en egen loge i Kanton. Frimureriet var mycket populärt bland Ostindiska kompaniets anställda med högre rang. Olof Lindahl³ skall varit en av de första daltagarna i den nya "Kanton" logen. Logen måste varit i sin linda då Olof Lindahl reste tillbaka till sverige 1786 efter att varit stationerad i Kanton för kompaniets räkning som fast superkargör 7 år. Det var även på denna resa (som också blev den sista för O.L) som Olof Lindahl bjöd med en Kinesisk gäst till Sverige. Denna kinesiska gäst vid namn Afock är också den första dokumenterade person med Kinesisk nationalitet som besökt Sverige.⁴. S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton, som det officiella namnet var, installerades i en egen lokal på Compagniets område den 20 september 1788. Läs mer om S:t Johanneslogen, klicka här Mer lästips: Frimureriet i Göteborg under 1700-talet Författad och utgiven av Olof P Berg. Ostindiska Compagniet – affärer och föremål. Utgiven av Göteborgs Stadsmuseum i en ny och förbättrad upplaga till sjösättningen. Finns att köpa i Museibutiken, Wettergrens mfl affärer.

Hänvisningar:

1. http://www.frimurarorden.se/gpl/frim_i_vast/gpl_frimurare_i_vast_text_03_2.html((↩))
2. Jan Wirgin, Från Kina till Europa((↩))
3. Vem var sjörövaren på Tvartoprp((↩))
4. Affock den första kinesen i Sverige((↩))

Mycket har skrivits om Ostindiska kompaniet och om de segelfartyg som hämtade hem ovärderliga skatter till Sverige. Men i den här nya boken beskrivs en helt annan historia, så fantastisk att den skulle platsa i vilket TV-drama eller “såpa” som helst.

Det hemliga och spektakulära gruvprojekt som drogs igång i slutet av 1700-talet, delvis med pengar från Ostindiska Companiet och gräddan av den gustavianska tidens ämbetsmän, blev ett fiasko som saknar motsvarighet i svensk industrihistoria. Journalisterna Bertil Holmström (som tidigare givit ut boken “Tio dagar som skakade Göteborg”) och Rolf Gustafsson tar läsaren med in i en hittills okänd serie bisarra och dramatiska händelser, där alkemister, äventyrare, kungligheter och bedragare är inblandade i ett vågspel djupt inne i Dalslands ödsliga skogar.¹

Gå till bokhandel


Hänvisningar:

1. Pressinformation till boksläpp 3 april 2007, Warne förlag((↩))

För att förstå Ostindiska kompaniet som företag och i vilket ekonomiskt ramverk  som kompaniet verkade i bör man känna till vad som har kommit att kallas för merkantilismen. Merkantilismen som begrepp uppfanns igentligen av personer som var emot företeelsen. Den första som använder sig av ordet merkantilism var Adam Smith. Den mest framträdande drivkraften med merkantilismen  var att all utrikeshandel skulle skapa ett överskott och därigenom förse landet med guld och silver. Handelspolitiken var således enkel, den gav stöd till export och upprättade tullar mot import.

Exportinkomsterna skulle ökas genom att råvarorna förädlades innan dom exporterades. Tullarna gav staten inkomster och genom att staten även kontrollerade rätten att bedriva utrikeshandel med hjälp av tilldelning av speciella privilegier gav detta möjlighet för några få att skaffa sig stora rikedomar.

Det kan tyckas motsägesfullt att Ostindiska kompaniet som dom flesta ser som ett importföretag var så symbiotiskt hårt kopplat till merkantilismen, speciellt med tanke på det starkt protektionistiska och nationella inslaget i denna ekonomiska doktrin.

Kompaniet var inte heller ett helt okontroversiellt företag på grund av styrkan i merkantilismen som rådande dogm. Det höjdes många kritiska röster mot kompaniet som sa att landet utarmades på grund av meningslös import av lyxvaror.

Sambandet med Ostindiska kompaniets möjlighet att existera och merkantilismen blir ytterligare svårförklarat då Kineserna själva inte var speciellt intresserade att köpa Skandinaviska varor. Kineserna var mest intresserade att få betalt i silver. Sverige egna silverproduktion var inte i närheten av det som Ostindiska kompaniet behövde för sin handel. Det var däremot högintressant att hitta silverfyndigheter och därför var det vissa inom kompaniet som deltog i tämligen utsvävande prospekteringsprospekt när det gällde att hitta inhemska silverfyndigheter. Nåväl, det är en annan historia.¹ Kompaniets sätt att få fram betalningsmedel för sin Kinahandel vara att skaffa silver i Spanien. Spanien hade rika silverfyndigher b.la. genom sina kollonier i sydamerika. Den billigaste silvret i Europa gick således att hitta i Spanien. Stora delar av silverinförseln skedde i staden Cadiz. De svenska skeppens första stopp blev därför här. Här kunde kompaniet kunde få avsättning för svenskt järn och även i viss utsträckning svenskt trä vilket passade in i merkantilismens ideevärld. Som en parantes kan det nämnas att Kineserna var förtjusta i europesk finmekanik såsom fickur. Därför försekom det en hel del handel med fickur. Uren var dock inte svensktillverkade utan var då som nu om man önskar god kvalite tillverkade i Schweiz.²

Resurslänk³


Hänvisningar:

1. Ostindiska compagniet och jakten på silver : snillen eller tokstollar?((↩))
2. The Rise of Commercial Empires: England and the Netherlands in the Age of Mercantilism, 1650-1770((↩))
3. http://www.mercurius.nu/skarp/index.php?main=3&id=17&type=article((↩))

Den 23:e januari 1748 nedkom Hedvig Sofia Elionora (född Sandberg) med en son som döptes efter sin far till Olof. Fadern Olof Lindahl (d.ä) som var fabrikör och handelsmann i Norrköping drev tillsammans med partnern Peter Christoferson Algher ett Stärkelsebruk mitt i centrala Norrköping kallat Kronan.

Lite visste fadern att lilla Olofs liv så totalt skulle följa Ostindiska Kompaniets öde ända fram till sonens död i samband med kompaniets sammankallade styrelsemöte i Göteborg det turbolenta året 1801.

Matrikel¹


Hänvisningar:

1. Ostindiska Kompaniet, dokument och personer 1731-1813, s. 71((↩))

Den 14 Juni 1731 meddelades det nya Svenska Ostindiska Kompaniets privilegier i ett privilegiebrev omfattande 18 paragrafer.

1. Kompaniet ges frihet att driva sjöfart och handel på Ostindien i femton år framåt , till alla hamnar, orter och floder belägna på andra sidan Goda Hoppsudden, där andra nationer bedriver öppen handel. Kompaniet får inte utvidga handeln till andra europeiska makters hamnar utan deras särskilda tillstånd.

2. Skeppen som används av kompaniet skall alltid avsegla från, och återkomma till, Göteborgs hamn för att lasta av sina varor och så snart som möjligt offentligt aktionera ut eller sälja dessa.

3. Under de femton privilegieåren skall Kompaniet till svenska  staten i s. k “specie caroliner” erlägga en avgift på 100 daler silvermynt för varje läst som varje skepp mäter i dräktighet, där betalning skall ske senast sex månader efter skeppets hemkomst.  Det erläggs också en avgift till rikets alla städer på 2 daler silvermynt per läst av inkommna ostindiska varor. Före avfärden från Göteborg skall därför fartygen därför uppmäta sin lastdryghet. För övrigt är Kompaniet befriat från alla andra avgifter som berör sjöfarten vid ut- och ingående i hamnnarna.

4. Kompaniet får bygga och utrusta så många fartyg som bolaget anser sig i behov av för att bedriva handel med det villkoret, att de byggs eller köps och utrustas med material från Sverige. Kan inte lämpliga skepp och material finnas inom Sveriges gränser får bolaget införskaffas dessa utanför nationens gränser, men vid fartygens utrustning skall svenska produkter, tillverkningar och manufakturer speciellt gynnas.

5. Skeppen skall föra svensk handelsflagga och sjöpass med kunglig underskrift. Det skall också på faryget medföras ett så kallat algeriskt sjöpass. (Detta pass utfärdades för att skydda mot kaperier från sjörövarna i Medelhavets “Barbareskstater” vilka Sverige vid tidpunkten hade slutit fred med).

6. Kompaniet får, för sin handelssjöfart, använda så stort kapital som anses nödvändigt och för att skaffa detta kapital tillhandahålla “subscribtioner” (ungefär samma sak som att teckna aktier) eller annan lämplig metod.

7. Kompaniet har rätt att lasta (och föra ut) “artilleri” krigsredskap och alla andra typer av varor, samt myntat och omyntat silver, vilket importerades till Sverige genom Kompaniets egen försorg. Däremot är det bestämt förbjudet för rederiet att utföra svenskt mynt med kungens eller Sveriges vapen i prägeln. I Ostindien ägde kompaniet och dess tjänstemän (superkargörna) att lasta skeppen med sådana varor, som de finner lämpligast att frakta och sälja i Göteborg.

8. Kompaniets skepp äger rätt att vid avsegling och återkomst fritt passera svenska hamnar och redder utan att besväras med besök ombord av tullen eller andra myndigheter, under någon som helst förevändning.

9. Allt av kompaniets material som skeppsvirke och utrustning som rederiet låtit föra in i riket eller fraktat från en svensk hamn till en annan med avsikt att använda vid vid byggandet och reparerandet av skeppen (som skall ske inom rikets gränser) är befriade från tullar och avgifter. På samma sätt befras utgående proviant och ammunition från dylika pålagor och beträffande utländska varor, avsedda att tas in i Sverige för vidare export till Ostindien, så är även dessa tullfria men skall förvaras i kompaniets egna magasin och packhus under tullverkets lås. Vid deras inlastning för utförsel erlades en avgift å en åttondels procent i recognition. Inhemska svenska varor voro dock bekagda med vanlig exporttull vid utförsel till Ostindien efter gällande taxa samt med detillägg, utgjordes av städernas andelar vid export.

10. Alla myndigheter i Sverige är ålagda att inte under några omständigheter uppehålla eller hindra Kompaniets fria transport av deras varor från den ena orten till den andra, eller ta  någon som helst avgift av rederiet, sedan kronan fått sin bestämda ersättning enl. § 3.

11. Kompaniets skeppskaptener och andra befälspersoner erhåller samma myndighet som örlogsflottans officerare att med lag och förordning att bland sjöfolk och soldater upprätthålla ordningen ombord. Dock skall de, liksom superkargörerna och övriga tjänstemän, alltid rätta sig efter kompaniets order i alla ärenden, som rörde skeppsfarten och handeln inom de gränser som privilegiet föreskriver.

12. Sjöfolk och soldatersom tar tjänst hos kompaniet, är befriade från värvning och tvångsantällning i kronans tjänst, – dock får ingen av krigsmaktens dessertörer inmönstras ombord.

13. Rymmer däremot några av bolagets egna män, vare sig det är matroser eller soldater, eller på något annat sätt undanhåler sig från befälets vetskap, så är det tillåtet för Kompaniet att med tjänliga medel häkta och återföra dessa med hjälp av vad myndigheterna kan bistå med.

14. Efter en ostindienfarares återkomst och när dess varor blivit sålda, är inköparen befriad från att betala någon som helst avgift eller tull då varorna förflyttas från ett ställe till ett annat inom landets gränser ellr vid utförsel utanför landetsgränser. I det senare fallet skall dock den sedvanliga recognitionen av en åttondels procent betalas.

15. Kompaniets styrelse skulle alltid bestå av minst tre män, nämligen Henrik König samt två andra andra redliga och i handel väl förfarna personer, som bemälte König ville förena sig med, och skulle de samtliga komma i åtnjutande av bolagets privilegier. Skulle någon av dem avlida eller för övrigt lämna företaget har de övriga att välja en annan redlig man i stället med lika rättigheter. Herr Königs båda kompanjoner skall båda vara svenskt infödda män eller utlänningar som svurit svenska kronan tro- och huldhetsed, och därjämte tillhörande den protestantiska läran. Dom skall också vara bosatta i inom riket och alltid vistas därstädes, för så vitt de ej med särskilt tiilstånd är resta utanför riket i Kompaniets ärenden, då den frånvarande med de övrigas samtycke ersätta den frånvarande med en redlig och förfaren vikarie i sitt ställe. Kompaniet äger själv avgöra om de anordningar efter vilka bolagets handel skulle drivas, – bara privilgiet riktigt följdes. Dock skulle det giva intressenter och aktiägare en klar räkning över deras insatta kapital samt den eventuella vinst eller förlust som gjorts, och skulle denna redovisning göras så snart skeppen anlänt från Ostindien och varorna försålts. Kompaniet är förbjudet att namngiva aktiägarna, eller att meddela deras respektive insatser i bolaget. Affärsböckerna är hemliga och får ej framvisas för någon under vilken förevändning som helst. Skulle någon av de tre direktörerna bryta mot denna föreskrift, eller företaga något mot aktiägarnas affärsintressen, får de andra göra en anmäla hos Commerce Collegium, som då kan suspendera eller avsätta direktören, allt efter förseelsens beskaffenhet, under det de övriga två herrarna har att sätta till en ny person i hans ställe. Intressenterna äger även att inför domstol lagsöka kompaniet, om de finner sig orätt behandlade i sina affärsangelägenheter.

16. Kompaniet äger rätt att i sin tjänst anställa så mycket folk det behagar, vare sig skeppsbefäl, superkargörer, matroser och soldater, och dessa får även vara av utländsk börd. De utlänningar som vill flytta hit och sätta in kapital i företaget, äger också samma rättigheter som svenska aktieägare och deras kapital kan inte tas i beslag eller utmätas. De äger även rätt att få svenskt medborgarskap efter stånd och rang.

17. Om kompaniet eller dess tjänstemän, under pågående handel och sjöfart blir hindrade i sitt arbete, oroade eller förfördelade, eller möts av list eller våld så äger bolaget att med tjänliga medel hävda sin rätt varhelst i världen saken inträffar. Kompaniet får rätt att möta våld med våld och behandla alla de anfallande som sjörövare och uppenbara fiender. Denna myndighet skall införas i alla d sjöpass som förs av Kompaniets kaptener. Blir något av av bolagets skepp anfallet av eller kapat, av vem det må vara månde, så lovar Kungl m:t att ta sig an saken, så vida kompaniprivilegiets första paragraf följts (att inte driva handel på andra nationers platser) och att med sin auktoritet under rikets beskydd förskaffa bolaget den önskade ursäkten ( samt samt ersättas med pengar), varjämte nödiga repressalier eller andra lämpliga åtgärder skall vidtas mot den felande.

18. Alla andra Kungl. m:ts undersåtar än dem, som deltar i kompaniets affärer, är det förjude att direkt eller indirekt driva någon som helst handel på de angivna orterna i Ostindien, på andra sidan Goda Hoppsudden under bolagets privilegieår. Den som frestas till en dylik konkurrerande affär hotas med kungens onåd, skeppens, varornas, ammunitionens samt hela utredningens konfiskering – alltsammans efter Kompaniets anmälan till vederbörandemyndighet. Slutligen ger regeringen Kompaniet löftet att dess intressenter vare sig in- eller utländska, särskilt skall hållas i välvillig åtanke och även erhålla ytterligare förbättringar å det nu meddelade frikostiga priviegiet, därest detta skule visa sig vara till nytta för handelns vidare utveckling och efter framställning därom från Kompaniet.

Referenser: Ostindiska Compagniets saga, Eskil Olán

År skrev Jean Abraham 1757 till vännen Samuel Schütz:

"Varför jag inte vill resa på Ostindien: 1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig 2) där är litet eller inget att lära 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör ….. och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar."¹

Hänvisningar:

1. Länk till nordiska museet((↩))

Tionde serien. No. 1151                                                                 10 Mars 1767

Kontrakt emellan J. Abr. Grill å Svenska Ostindiska Compagniets vägnar och Kinesiske handlaren Poankhequa,¹ att denne senare till de ? Ostindiska Compagniets skepp “som ankommer till Canton detta år” skulle levferere 4550 Peckul Boheé the och 500 peckul ankoy Coryo, emot ett betingat pris af 15 Tael och 5 maes ? Peckul af 142 skålpund… forts²

Jag Poankhequa tillstår härmed att hafva med Herr Jean Abraham Grill, å Svenska

ostindiska kompaniets wägnar ingått kontrakt att till närmaste av kompaniets skepp som ankomma till Kanton detta år leverera fyra tusende femhundra och femtio Peckull sundt och gott Boheé Te, av bästa sorten fritt från al

l blandning, av god lukt och färg uti vattnet samt inga svarta och skadade blader; och femhundra Peckul av allra bästa sorten ankoy Coryo, fritt från grus och all slags blandning, emot ett betingat pris av femton tael och fem mes per Peckul av 142 Svenska skålpund… forts²

Läs mer om te http://www.teradet.se/m1.asp

Hänvisningar:

1. Den kinesiske handelsmannen och mandarinen Poankhequa finns avbildad på ett spegelporträtt som innehas av Göteborgs historiska museum. Portättet skall varit en gåva av Poankeyqua i samband med ett besök som den samme gjort i Göteborg. (Tore Frängsmyr, Ostindiska kompaniet, 1976, bild och bildtext s.58) Det finns dock inga belägg för att detta besök någonsin skett då sannolikheten för att en så högt uppsatt tjänsteman skulle ha företagit en så farofylld resa till avlägsna Sverige förefaller otroligt. (J Wirgin, Från Kina till Europa s.219) se även artikel om Afock- den första kines som besökte sverige ((↩))
2. Ostindiska kompaniet dokument och personer, 1731-1813((↩))((↩))

	Brukspatronen ädel och högacktade Herr Johan Ab: Grill Den 22: Juni 1775 Stockholm
	Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl. Ädel ock Högacktade Herr BruksPatron Härmed får i ödmiukhet ähran så wähl berätta wår hemkomst med OstIndiska Skieppen til Giötheborg, som många wördsamma hälsningar öfwerställandes från Herr Jacob Hahr, H And. Arfwidson o Maule som wid wårt upbrytande från Canton som skiede den 16 Decemb. Förledit år, mådde sambeligen ganska wähle.
brev sidan 2	Likaledes berätta att jag från Herr Jacob Hahr hembragt ett bref Hr BruksPatron.n tilhörigt och hwilket nu genast skolat medfölja, om jag warit wiss uppå att dermed ey begådt fehl, emedan brefwet innehåller någonting som jag frucktar af tryckning i postwäskan kunde taga skada, wil således hafwa anstånd tils jag härom blir ytterligare underättad, ock hwarom torde få äran wänta mig några ord till rättelse. Af förändringar i China wet jag inga utom Danska Chefen Hr Irgens frånfälle samt en betydelig falisement i Taijquas hus. Engelska Supercarguen Harrison som i år hemgeck til england, för att genom ombyte af Climat kunna uprätta Sin aftagande hälsa dog under wårt wistande i St Helena dit han med ett engelskt Skiepp anlände 2ne dagar efter oss. På samma tid och Ställe
brev sidan 3	blef äfwen wähl Opperstyrmannen på Skieppet KronPrintz Gustaf Herr Johan Olbers efter en Långsam siukdom alt ifrån Canton död ock beledsagades därstädes, af oss som dess efterLefwande wänner och sörgande til sitt hvilorum. Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.

Källa: Ostindiska Nordiska museet

Juli 1778

 25. Lördag.

f:m: Contoiret. middag hemma böd Directeur Sandeberg, Hr Dachow och dess Son, Majoren Baron Raab, Lieut. Baron Raab, och 2 unga Baroner Raab med deras Informator, Ruthensparre, Fändrick Rydingswärd, Direct: Törngren, Kongl. Secret. von Asp, Fändricken Baron Ulfsparre, Supercargeurerne Alnoor och Lindal, Borgmästar Petterson, och Podoliin. e:m: Contoiret. till afton woro Dachaw, dess Son, Ruthensparre, Alnor, Lindahl, Borg:t Petterson och Almgren hos mig.

Juni 1787

 18. Måndag

. f:m: hemma och skref samt ute i affairer. middag hos Swåger Carl S:d. e:m: i Salomoniske Logen, hwarest Barnhus Directeurs wal skedde, då jag och Br Holterman confirmerades, men Br Lars Wohlfahrt waldes i Br. Törnstens ställe. Till Lärlingar recipierades Supercargeuren Lindahl och Assistenten Scheuling, hwilka jemte de sist antagne Lieutenant Baron Leyonhuvud och Hr Zaar befordrades till Medbröder. sedan war Måltids Loge.

 22. Fredag.

f:m: hemma och skref samt ute i affairer. middag hemma. e:m: expedierade posten. sedan i Frimurare Logen hwarest Bne Witte. d´Orchimont, Silfwerhielm, von Utfall och O. Lindahl befordrades till Mästare. afton böd Swåger Carl S:d till Gabrielsons.

 Jan. 1791

 1. Lördag.

Nyårsdag. 2. Söndag. 3. Måndag. 4. Tisdag. 5. Onsdag. 6. Torsdag. 13:de dag jul. 7. Fredag. }

 8. Lördag.

f:m: kl 11 afreste jag från Gusum, och kom till Norrköping e:m: kl ½ 4. visite hos Professor Lidén. afton hema och skref med posten.

 9. Söndag.

reste jag till Lindö till Kammarherren Baron Knut Leyonhufwud till middagen, och blef där öfwer natten.

 10. Måndag.

f:m: öfverlade med Baron Leyonhufvud om Coldins affairer. e:m: återreste till Norrköping, och souperade hos Hr Supercargeuren Lindahl. spelte Whist.

Arrak är av arabisk härkomst och betyder ’svett’, senare i överförd bemärkelse ’saft av dadelpalm’. Under 1700-talet förkortades det, val efter engelskt sjömansspråk, till rack.

Arraken är, efter Orrelius, ett slags ostindiskt brännvin eller hetsig likör, gjord och destillerad av kokosnötens saft. Arrak av ris eller sockerrör ar icke på långt när sa god som den förra och nyttjas gemenligen av sjöman. Den bästa kommer från Goa. Av ostindisk arrak gör engelsmännen sin bästa punsch. De ostindiska kompanierna köper arraken i Kina, Goa, Java, MaIabar, Suratte och Sumatra.

Redan den första last det nybildade kompaniet hemförde från Kina 1733 innehöll ett parti arrak. Alltsedan dess torde sa gott som varje expedition ha medfört denna vara. Kompaniet inköpte arrak dels för att sälja vid hemkomsten, dels för att vid speciella tillfallen traktera besättningen, vars vanliga sprittilldelning eljest bestod av brännvin. Utöver detta hade officerare och underofficerare, enligt instruktionen 1766, ratt att köpa arrak på vissa villkor. De skulle själva betala utföresetullen i Kanton och fick konsumera högst hälften under resan. Den återstående arraken skulle vid hemkomsten föras till kompaniets magasin och säljas på auktion. Kaptenenen fick sålunda köpa högst 50 kannor, dvs. 131 liter, opperstyrmannen 40 och de övriga styrmännen 30. Skeppspredikanten, över- och underfältskärerna, skepssskrivaren, lärostyrmännen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, buteljören och hovmästaren fick nöja sig med 15 kannor, ca 40 liter var.

För tiden 1769- 1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige.  Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. För tiden 1769-1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige. Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. Detta tal stegrades under 4:e oktrojens sista 1799-1806,  till 7.716 1/2 kannor, ca 20.217 liter. Sverige var på väg att bli ett punschdrickande land.

Enligt Orrelius var punsch en på Jamaica påfunnen engelsk dryck, som tillagades av arrak eller rom, socker och citroner samt lite muskot, eller också av franskt brännvin, socker och lemonsaft. Ordet punsch härleds av ett hindustanskt ord med betydelsen “fem”, syftande på de fem ingredienserna vid tillrednings: sprit, vatten, citronsaft, socker och krydda.

I allmänhet antas 1733 vara det år, då arrakspunsch började drickas i vart land. Colin Campbell, den skotske initiativtagaren till ostindiska kompaniet, får då även anses som det svenska punschdrickandets fader. Hur därmed än må förhålla sig, tycks dryckens popularitet ha vuxit med förvånande snabbhet. 1747 hemförde Lovisa Ulrica 4 liggare arrak och Adolph Friederic tre år senare 11 liggare representerande ett inköpsvärde av resp. 1.123 och 2.295 daler smt.

En mätare på punschdrickandets omfattning vid denna tid kan också antalet av de införda punschbålarna anses vara. Tre skepp hemförde 1746 och 1750 icke mindre än 3.594 stycken i sina laster. jämför man denna siffra med antalet införda punschbålar under hela den 3:e oktrajen, 1766-1786, som endast var 2.557, får man ett intryck av hur stark den första vågen av punschdrickande blev. Under den sist omtalade oktrojen tillkom ett nytt kärl av porslin, nämligen punschkoppen, som då importerades till ett antal av mer än 44.000 stycken.

Under 1700-talet var arrakspunschen en varm dryck. Då den tillreddes för besättningen, hölls den varm av glödande kanonkulor lagda i brygden Samtida littersa uppgifter am pm&- drickande är siilbynta, t. a. m. hos Bellman, som eljest gärna går i detalj vid skildringen av dryckesslag. Tersmeden beskriver i sina memoarer hur han trakkrade sina gaster vid en glad frukost 1764. Man borjade med att på “finska viset” dricka en sup av rhenvin och socker till fisken. Mm drack skålar under stor munterhet “till dess vid steken skinkan borttogs och i dei stället sattes till mig. Jag tillagade straxt varm punsch, som var i smak, och behövde ej obligera nlgon att dricka”. Därvid använde han en “citronkramare” och serverade med slev. Ungefar samma ordning åkerfinner man hos Bellman i hans “Måltidssång” f rån 1′785 ( Fredmans sånger, nr 8). Sedan kalkonen och bringan serverats heter det:

Råga mer i glasen och den punschen försök. Samtlige vänner kring denna bål Ha den äran vid Fru Värdinnans skål…

Och därefter i korus:

Klang! I Skönheter, se ännu ryker vår bål, Med sleven full av rack, Citroner och prål.

I sin Dagbok omtalar Osbeck hur punschen tillagas :

Till 1 kanna väl uppkokt vatten tages vid pass1/2 stop arrak, 1/2 skålpund socker, 5 a’ 6 citroner eller ock tamarinder tills det blir surt efter behag. Harpå rives muskot. Punschen, som tillagades på  skeppet uti en stor balja åt besättningen, uppvärmdes med stora glödande järnkulor, som kastades däruti. Punsch var en daglig dryck om eftermiddagen på skeppen. Under vistandet i Kina dracks han jämväl på skeppet vid måltiden i stället för vin, Som kompaniet bestod  1.a bordet.

In i våra dagar har den varma arrakspunschen endast hållit sig kvar i samband med ärtsoppa, I akademiska kretsar i Lund har funnits en tradition, som förlägger övergången från varm till kall punsch till den skandinaviska festen på Lundagård 1845. Då hölls så många och långa tal, att punschbålarna hann kallna. Man fann att den kalla brygden smakade bra och brydde sig därefter icke om att värma den, man övergick till motsatsen, att kyla den med is.

Festmåltidens höjdpunkt nåddes då punschbålen sattes fram. Det kom att vila något rituellt över offrandet vid detta Bacchi altare.

Sammanslutningar av olika slag, landskapsgillen, frimuraren politiska sällskap och kommissioner beställde genom kompaniet bålar med namn och emblem i Kina. Men även den enskildelät måla sitt eller sin gårds namn. Historiska motiv återgavs gärna på bålarna såsom medaljer, Karl XII:s nödmynt, Ständernas banks transportsedlar, svenska slott efter Sueciaverket, kungliga barns födelse m.m.¹


Hänvisningar:

1. Hämtat från Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813, 1974((↩))

Det stora svenska äventyret – boken om Svenska Ostindiska Compagniet
Författare: Robert Hermansson
Utgiven: 2003

Läsebok för släktforskare: lär dig tyda gammal skrivstil
Författare: Henrik Anderö
Författare: Elisabeth Thorsell
Utgiven: 2007

Lasse i gatan : Kaparkriget och det svenska stormaktsväldet
Författare: Lars Ericson Wolke
Utgiven: 2007

Historien om Ostindienfararna
Författare: Herman Lindqvist
Utgiven: 2002

Från Kina Till Europa
Boktitel: Från Kina till Europa, Kinesiska konstföremål från de ostindiska kompaniernas tid
Författare: Jan Wirgin
Utgiven:1998

Ostindiska Compagniet och jakten på silver: snillen eller tokstollar
Författare: Bertil Holmström
Utgiven: 2007

Brev från Batavia En resa till Ostindien 1782-1786
Författare: Clas Fredrik Hornstedt

Peter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet åren 1766–84
Författare: Lunelund Birgit