Nov 082008
 

Arrak är av arabisk härkomst och betyder 'svett', senare i överförd bemärkelse 'saft av dadelpalm'. Under 1700-talet förkortades det, val efter engelskt sjömansspråk, till rack. Arraken är, efter Orrelius, ett slags ostindiskt brännvin eller hetsig likör, gjord och destillerad av kokosnötens saft. Arrak av ris eller sockerrör ar icke på långt när sa god som den förra och nyttjas gemenligen av sjöman. Den bästa kommer från Goa. Av ostindisk arrak gör engelsmännen sin bästa punsch. De ostindiska kompanierna köper arraken i Kina, Goa, Java, MaIabar, Suratte och Sumatra. Redan den första last det nybildade kompaniet hemförde från Kina 1733 innehöll ett parti arrak. Alltsedan dess torde sa gott som varje expedition ha medfört denna vara. Kompaniet inköpte arrak dels för att sälja vid hemkomsten, dels för att vid speciella tillfallen traktera besättningen, vars vanliga sprittilldelning eljest bestod av brännvin. Utöver detta hade officerare och underofficerare, enligt instruktionen 1766, ratt att köpa arrak på vissa villkor. De skulle själva betala utföresetullen i Kanton och fick konsumera högst hälften under resan. Den återstående arraken skulle vid hemkomsten föras till kompaniets magasin och säljas på auktion. Kaptenenen fick sålunda köpa högst 50 kannor, dvs. 131 liter, opperstyrmannen 40 och de övriga styrmännen 30. Skeppspredikanten, över- och underfältskärerna, skepssskrivaren, lärostyrmännen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, buteljören och hovmästaren fick nöja sig med 15 kannor, ca 40 liter var. För tiden 1769- 1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige.  Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. För tiden 1769-1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige. Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. Detta tal stegrades under 4:e oktrojens sista 1799-1806,  till 7.716 1/2 kannor, ca 20.217 liter. Sverige var på väg att bli ett punschdrickande land. Enligt Orrelius var punsch en på Jamaica påfunnen engelsk dryck, som tillagades av arrak eller rom, socker och citroner samt lite muskot, eller också av franskt brännvin, socker och lemonsaft. Ordet punsch härleds av ett hindustanskt ord med betydelsen "fem", syftande på de fem ingredienserna vid tillrednings: sprit, vatten, citronsaft, socker och krydda. I allmänhet antas 1733 vara det år, då arrakspunsch började drickas i vart land. Colin Campbell, den skotske initiativtagaren till ostindiska kompaniet, får då även anses som det svenska punschdrickandets fader. Hur därmed än må förhålla sig, tycks dryckens popularitet ha vuxit med förvånande snabbhet. 1747 hemförde Lovisa Ulrica 4 liggare arrak och Adolph Friederic tre år senare 11 liggare representerande ett inköpsvärde av resp. 1.123 och 2.295 daler smt. En mätare på punschdrickandets omfattning vid denna tid kan också antalet av de införda punschbålarna anses vara. Tre skepp hemförde 1746 och 1750 icke mindre än 3.594 stycken i sina laster. jämför man denna siffra med antalet införda punschbålar under hela den 3:e oktrajen, 1766-1786, som endast var 2.557, får man ett intryck av hur stark den första vågen av punschdrickande blev. Under den sist omtalade oktrojen tillkom ett nytt kärl av porslin, nämligen punschkoppen, som då importerades till ett antal av mer än 44.000 stycken. Under 1700-talet var arrakspunschen en varm dryck. Då den tillreddes för besättningen, hölls den varm av glödande kanonkulor lagda i brygden Samtida littersa uppgifter am pm&- drickande är siilbynta, t. a. m. hos Bellman, som eljest gärna går i detalj vid skildringen av dryckesslag. Tersmeden beskriver i sina memoarer hur han trakkrade sina gaster vid en glad frukost 1764. Man borjade med att på "finska viset" dricka en sup av rhenvin och socker till fisken. Mm drack skålar under stor munterhet "till dess vid steken skinkan borttogs och i dei stället sattes till mig. Jag tillagade straxt varm punsch, som var i smak, och behövde ej obligera nlgon att dricka". Därvid använde han en "citronkramare" och serverade med slev. Ungefar samma ordning åkerfinner man hos Bellman i hans "Måltidssång" f rån 1'785 ( Fredmans sånger, nr 8). Sedan kalkonen och bringan serverats heter det:

Råga mer i glasen och den punschen försök. Samtlige vänner kring denna bål Ha den äran vid Fru Värdinnans skål…

Och därefter i korus:

Klang! I Skönheter, se ännu ryker vår bål, Med sleven full av rack, Citroner och prål.

I sin Dagbok omtalar Osbeck hur punschen tillagas :

Till 1 kanna väl uppkokt vatten tages vid pass1/2 stop arrak, 1/2 skålpund socker, 5 a' 6 citroner eller ock tamarinder tills det blir surt efter behag. Harpå rives muskot. Punschen, som tillagades på  skeppet uti en stor balja åt besättningen, uppvärmdes med stora glödande järnkulor, som kastades däruti. Punsch var en daglig dryck om eftermiddagen på skeppen. Under vistandet i Kina dracks han jämväl på skeppet vid måltiden i stället för vin, Som kompaniet bestod  1.a bordet.

In i våra dagar har den varma arrakspunschen endast hållit sig kvar i samband med ärtsoppa, I akademiska kretsar i Lund har funnits en tradition, som förlägger övergången från varm till kall punsch till den skandinaviska festen på Lundagård 1845. Då hölls så många och långa tal, att punschbålarna hann kallna. Man fann att den kalla brygden smakade bra och brydde sig därefter icke om att värma den, man övergick till motsatsen, att kyla den med is. Festmåltidens höjdpunkt nåddes då punschbålen sattes fram. Det kom att vila något rituellt över offrandet vid detta Bacchi altare. Sammanslutningar av olika slag, landskapsgillen, frimuraren politiska sällskap och kommissioner beställde genom kompaniet bålar med namn och emblem i Kina. Men även den enskildelät måla sitt eller sin gårds namn. Historiska motiv återgavs gärna på bålarna såsom medaljer, Karl XII:s nödmynt, Ständernas banks transportsedlar, svenska slott efter Sueciaverket, kungliga barns födelse m.m.1



Hänvisningar:

  1. Hämtat från Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813, 1974(())

Andra liknade artiklar:

Mest lästa posterna på Ostindiska Kompaniet:

Innehåll angående släktforskning och genealogi:

Sorry, the comment form is closed at this time.