Nov 062008
 

Handel på hamnar "på andra sidan Godahopps udden" även kallat ostindien hade fram till Svenska Ostindiska Kompaniets bildande varit en affär för de vi den här tiden större sjöfartsnationerna så som Portugal, Holland, England och Frankrike.

Portugal valde med hjälp av Vasco da Gama att segla österut längs med Afrikas kust medan Spanjorerna med hjälp av Christoffer Columbus som bekant sökte vägen till Indien över havet i västlig riktning. Snart efter att Vasco da Gama 1498 landstigit några mil norr om staden Callicutt , kuststräckan på södra Indiens västsida kallad Malibar, startade Portugiserna med att befästa sina ställningar i området. Portugals ostindiska kompani fick fulla privilegier 1587.

Holländarna köpte varorna av Portugiserna i Lissabon för att frakta och sälja dessa vidare på den norra delen av den Europeiska kontinenten. Holländarna gör uppror mot den Spanska överhögheten vilket i sin tur påverkar handelssamarbetet med Portugal då den Spanska Kungen Filip II även var kung över Portugal. Som kompensation för den förlorade handeln med Portugal beslöt sig Holländarna därför själva skapa sina egna sjöförbindelser med den luckrativa ostindienmarknaden.

Holländarna bildade det holländska ostindiska kompaniet Geoctrogeerde Oost Indische Compagnie 1602. England med sina maktambitioner skulle inte stillatigandes se på när andra konkurrerande nationer på kontinenten skapade sig nya  kollonier och marknader på andra sidan jorden. År 1600 beviljade drottning Elisabeth en femtonårig oktroj till det engelska ostindiska kompaniet The Company of Merchants of London Trading to the East Indies. Frankrike som var den största konsumenten i europa av kryddor och annan lyx i form av dyra tyger med mera tyckte att man själv borde upprätta handelsförbindelser med Östern.

1664 bildades därför det franska ostindiska kompaniet Compagnie des Indies Orientales av den franska finansministern Jean Baptist Colbert. I Danmark grundade köpmän redan år 1618 sitt lands ostindiska kompani. Redan vid den första expeditionen anlade Danskarna en koloni på den Indiska halvön Tranquabar. Kolonin stod under Dansk överhöghet ända till 1845 då den såldes till England för kontanta pengar.1

I Sverige hade man tidigare gjort försök att starta handelskompani enligt utländsk modell. Det första försöket skedde redan 1626 men misslyckades på grund av att 30-åriga kriget kom emellan. Karl XII planerade att starta ett kompani tillsammans med pirater på Madagskar. Dessa planer realiserades aldrig då kungen dog 1718.

Den vid tiden gällande ekonomiska dogmen som senare kom att kallas merkantilism stipulerade att statsmakten skulle kontrollera handel med hjälp av att man delade ut handelsprivilegier och monopol. Det innebar att många hugade köpmän av olika anledningar inte fick vara med att driva affärer utan att på något sätt vara "inbjuden" i dessa monopol. Det innebar att många av dessa uteslutna affärsmän på andra sätt försökte komma åt rikedomarna som den ostindiska handeln genererade. Ett sätt var att investera i utländsk verksamhet. Även i andra länder än det egna gällde regler som nationell tillhörighet med mera, men uppfiningsrikedomen för att kringå dessa regler var omfattande.

På detta sätt uppstod Ostende-kompaniet. Den österrikiska kejsaren Carl VI hade 1720 startat ett ostindiskt kompani som utgick från Ostende i Flandern, då ett Österrikiskt lydrike. De större sjöfartsnationerna motsatte sig den Österikiska kejsarens ambitioner att driva ett eget nationellt kompani och lyckades via diplomatiska påtryckningar få Carl VI att 1727 lägga ner sin handel med ostindien. Det innebar att kapital på nytt frigjordes och därmed sökte ny hemvist. Det är nu en person vid namn Colin Campbell intar scenen med rollen som initiativtagare till det Svenska Ostindiska Kompaniet.

Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König.

Tillstånd om oktroj skedde i två steg. Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år. Referenser: Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet: Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret.



Hänvisningar:

  1. Eskil Olán, Ostindiska Compagniets Saga, 1920(())
Apr 022011
 

Författare: Lindahl Olof
Ur Gjörvells papper från kungliga bibliotekets handskriftsamlingar

I korthet var händelsen denna

Att då några främmande som spisat middag på [bountry] skeppet gingo sin väg hade kaptenen som var […..] genom sin 1:a styrman fått order om salut med kanonerna som genast gick i verkställighet [..] avseende på en kinesisk lastbåt som låg på sidan av skeppet ehuru konstapeln som emellan däck samma märkte, gav sin förman slikt till känna ock att ej kunde skjutas förr än båten [sej kast] undan, men istället för att lystra denna menskelige varningen ropade officeren "Fire away and be damn'd".

Vad var då att göra för den andra som var [……], skåtten gingo- vars förladdningar ej allenast dödade en kines utan blemerade 2:enne andra så illa att de några dagar därefter äfvenledes dogo.

Hade penningar ock försiktighet vid detta tillfället straxt vidtagits är troligt saken genom skeppets fiador (fiador enligt O L:s egna fotnot: hvarje skepp måste vid ankomsten till Kanton antaga en av köpmännen till så kallad fiador, ock vill säga samma som god man för skeppet) kunnat nedtystas, men som skeppet redan hade sin laddning (last, egen kommentar) inne ock endast [afbidade] superkargörens ankomst ombord, [där] kaptenen med mers = seglet trots kunna klarera denna villervallla, [….] ganska illa lyckades ty inom (sid 2) dygnet hade mandarinerna redan nys om vad som hänt och pålade fiadorn att utfodra den som gärningen begått.

Man kan lätt föreställa sig  den terreur som härvid utbredde sig ombord på skeppet ty vem skulle tagas för [……] när den obetänksamma officeraren som tvang konstapeln att skjuta aldrig kom i question. Kaptenen gjorde skriftliga invändningar att allt hänt i wåda ock sökte lägga hela felet på folket som var i lastbåten, ville på ingen condition själv lämna skeppet, ej heller någon annan.

Härvid förled det 2 till 3 dagar tills mandarinerna [………] ej hjälpte, brukades den listen att just samma dag superkargören, vars namn var Smith, ämnade sig ombord, utlurades han på öppna gatan, togs med våld ock bragtes till [..] staden uti fängsligt förvar, likväl med löfte av mandarinerna där närvarande med all attention bemötas tills den rätta brottslingen blifver uppgiven.

Ett påstående å deras sida som näppeligen […] skulle anses med förundran, [..] likväl skedde av engelsmännen, som med sin vanliga myndighet genast att han borde återtagas med våld.

Detta hände mellan klocka 8 och 9 om förmiddagen i november månad 1784, [….] bland de engelska knappt blev kunnigt, förr en de […….] med franska konsuln föllo på det obetänksamma steget att genast från skeppen alla skeppsbåtar bemannade med gevär ock ammunition.

Budkavlarna som utfärdades kunde i anseende till tullhusen ej undgå kinesernas uppmärksamhet, så att då båtarna om aftonen klockan 9 började komma tågande, sköts från ett kastell mitt ut reviret belägt uppå dem skarpt […], likväl utan att rikta på [….] utan genomsköts endast seglen, hvarvid till all lycka ingen salva återgafs, varför officerarna uti båtarna som hade manskapet under sin vård ej nog kan berömmas, ty hade det hänt vete gud vad sviterna den natten ock i den oredan blivit.

[….] båtarna kom vidare utan förfång alla upp till staden, placerade utanför faktorierna, ock inga orders att där i all stillhet bli kvar tills morgonen därpå.

Samma afton blev alla europeér kallade till engelska consellen för att höras, då ingen utom de redan nämnda nationer gingo in i några meningar att bruka våld, utan ehuru de även uppkallat sina skeppsbåtar, hade sådant skett för egen säkerhet i fall av […]  hvarvid det för denna gången förblev och skulle vidare påtänkas dagen därefter.

Hettan bland det krigiska […] blev emellertid anseligen svalad då de om morgonen sedan sömnen var gnuggad ur ögonen fick höra alla faktorierna sågs omringade med nära 4000 man trupper, ock å […] (vart endast gatan är emellan)  hela reviret betäckt med gallerier fulla av manskap – Då först funno de sitt misstag att vilja tvinga en hel nation med några skepp= båtar, samt önskade 1000:de gånger att båtarna med folket varit tillbaka medan efter den dagen varken kines eller eller andra fick […] eller […] gallerierna utom vilja signaler som av mandarinerna för de förra var utgivna, ock som inom en tid av några timmar ständigt utbyttes.

Här voro alla nu således i en fälla utan att veta vad utgången skulle bli, […] Hongköpmännen eller européernas fiadorer, såsom de enda vilka man kunnat få veta någonting, höll sig undan liksom kinesiska betjäningen i faktorierna, så inget annat sågs än miltär till höger och vänster.

Åter sammankallades européerna hos de engelska då all fientlighet ej mera påtänktes, utan blott bästa metoden att med någorlunda heder komma härifrån, vilket nu mer var lika så svårt som förra sättet att segra. Första steget skedde ock på ett mindre värdigt sätt för franska konsuln [Mono Viellard] som nästan först underblåste elden och var oförsiktig nod de franska superkargörerna som åtföljde skeppen ovetande för att synas att i franska konungens namn rekvirera båtarna, var även den första som dagen därefter på ett krypande sätt sökte företräde hos några mindre Mandariner som i en pagod straxt vid faktorierna voro samlade, och begärde deras tillstånd få eftersända fartygen med franska manskapet, vilket de lovade ta i övervägande och sände honom ovetande straxt om […….] till Foogyn (svarar ungefärligen mot överståthållare i Stockholm) som förmodligen ganska noga att förnimma små allvarsamma författningar kuvad modet på de våldförande, att utfärdade genast order till alla faktorierna att en superkarg av varje nation skulle hos honom samma dag inställa sig, vilket skedde.

Då [Foogyn] genom [….] föreställde engelsmännen deras stora obetänksamhet att i ett främmande land vilja våldföra sig emot lagarna och att blott hans mildhet hade återhållit honom att ej låta alla européer på platsen utan avseende springa över klingan pålade engelsmännen tillika utan dröjsmål uppge den brottsliga innom 24 timmar emedan han nogsamt visste att den mannen var i arrest ej i brottet hade annan del än skeppet som superkarg tillhörande, och i händelse sådant utan minsta uppskov ej skedde fingo de skylla sig själva för påföljderna; med ett ord ämbetsmannen hade till ämnet (ehuru mycket skarpt) hållit ett ganska lämpligt och välförfattat tal som i själva europa skulle gjort en dylik person heder, förmanades européerna i allmänhet slutligen att vid alla tillfällen i framtiden ej visa den minsta motsrävighet utan med beredvillghet gå tillhanda då omständigheterna kräva rannsakning och lagarna rättvisa (justice). Varpå avträdde [gatey] utan myror i huvudet ehuru denna order inom utsatt tid skulle kunna verkställas.

Vid återkomsten, sedan saken nu mera endast rörde engelsmännen fick de själva utagera vad de börjat som innan aftonen stadnade i det kännslolösa beslutet att konstapeln på skeppet borde utlämnas för att få superkargören på fri fot i den tanken (ehuru ogrundad i ett land där lagarna är så exekutiva som kina) att saken med tiden skulle förfalla, till utförande varav en av kaptenerna dagen därpå nedgick som av aftonen återkom med den oskyldiga stackarn, som genast genom mandarinernas [ombud] blev fängslad och Mr Smith ställd på fri fot.

Följande dag fick alla båtarna tillstånd att återgå till skeppen. Gallerierna på reviret och trupperna åtskildes så att allting kom i sitt förra skick igen, ej till liten [farignad] så väl för kineserna som européerna att ingen vidare ytterlighet hände som ofelbart hade kostat alla de senares liv, ty [….] har jag åtminståne ej bevistat, [hälst] man både då och efteråt fick fick höra det – Foo=gyn varit determinerad förr […..] allt än låta imponera sig, och då Kineserna genom föreställningar hos honom nämnt vad fara de i slikt upplopp kunde löpa, hade han yttrat sig att det för lagarnas helgd ej fick hjälpa om 10 av [landens] folk stöp för varje europé givandes order till alla köpmän och hantverkare som hade sina bodar och rörelser nära faktorierna att [….] små […] och undanflytta tills saken vunnit behörigt slut, vilket även gick i verkställighet.

Här vilade nu hela affären tills morgonen tills monarkens vilja blev kunnig vad resultatet skulle bli. Alla smickrade sig med hopp om kejsarens nåd men utgången för den fängslade visste beklagligen helt annat då efter 5 a 6 veckors förlopp regentens brev anlände från Peking som ehuru mitt i natten annonserades med kanon skott inne uti staden där mandarinerna straxt sammanträdde.

I dagningen morgonen därpå blev alla nationerna liksom förra gången kallade, ej utan farhåga vid ingåendet i staden att bli [spectateurer] av en ohyggelig execution, helst då vi ungefärligen på sista tredjedelen av vägen där mandarinerna var samlade funno alla gator å båda sidor uppdragna med beväpnade soldater i en reguljär [….] och vid flera stadsportar som [……] en sort högvakter som så snart vi [passerat] tillslöts. Komna till stället blev vi anmälda och genast inställda inför mandarinerna som till antalet voro sju då den förnämsta Ant=sat=zy (svarar mot justitiekansler) genom tolken lät tillsäga oss att han å sin herre och kejsares vägnar hade order att förkunna européerna det höga missnöje över deras uppförande i hans länder, och att de borde anse regentens nåd med besynnerlig aktning och tillgivenhet som i en händelse där 3:ne av hans undersåtar genom deras förvållande förlorat sitt liv ej återfodrade mera än ett tillbaka, tillika den allvarliga varningen av européerna i framtiden böra bibehålla all möjlig ordning inom små skepp och dess folk, samt den första superkargen för varje nation städse ansvara för de oredor förefalla, och genast utan minsta […..] eller hinder uppge sådana personer som genom brott mot landets lagar gjort sig till rannsakning skyldiga.

Som under allt detta konstapeln ej syntes närvarande frågade de kallade genom tolken vad som han fått, varpå svarades att den den ej utfallit, att den fängslade ej led någon nöd, och vad utgången kunde bli tills nu var dem obekant således då ännu glada i hoppet att kejsaren nåd skulle mellankomma – Avlade vår complimient och fingo avträde men voro knappast återkomna till faktorierna förr än berättelser från alla kanter inlopp, att konstapeln under det samma vi var inne hos mandarinerna i en närliggande gata blivit strangulerad omgiven av bödlar och utan en gång få se eller tala med någon bekant människa, [….] gubben*  [notering: gubben var 60 år med fru och barn] fält ganska bittra tårar seendes sig om på alla för att utfinna någon europé. En [oerhörd] sak och å mandarinernas sida en skamlig feghet utan like, som på detta lömska sättet sände honom i evigheten.

Således slutades denna katastrofen som i min tanke alltid blir en skamfläck på engelsmännen, så vida den allmänna berättelsen ägde grund om officerarnas otidiga order och gud då de således dens eller deras samveten som tillstyrkte denna oskyldiga människans uppgivande.

Sådana ohyggliga troféer lämna superkargkrig, som sannar det gamla ordspråket.

Skomakare bliv vid din läst.

 

Uppfattat av superkargören Hr Olof Lindahl, som så var i Kanton samt [återgivna] vittne till och vad härvid hände.

Punschen och Ostindiska Kompaniet

 Historia  Comments Off on Punschen och Ostindiska Kompaniet
Nov 082008
 

Arrak är av arabisk härkomst och betyder 'svett', senare i överförd bemärkelse 'saft av dadelpalm'. Under 1700-talet förkortades det, val efter engelskt sjömansspråk, till rack. Arraken är, efter Orrelius, ett slags ostindiskt brännvin eller hetsig likör, gjord och destillerad av kokosnötens saft. Arrak av ris eller sockerrör ar icke på långt när sa god som den förra och nyttjas gemenligen av sjöman. Den bästa kommer från Goa. Av ostindisk arrak gör engelsmännen sin bästa punsch. De ostindiska kompanierna köper arraken i Kina, Goa, Java, MaIabar, Suratte och Sumatra. Redan den första last det nybildade kompaniet hemförde från Kina 1733 innehöll ett parti arrak. Alltsedan dess torde sa gott som varje expedition ha medfört denna vara. Kompaniet inköpte arrak dels för att sälja vid hemkomsten, dels för att vid speciella tillfallen traktera besättningen, vars vanliga sprittilldelning eljest bestod av brännvin. Utöver detta hade officerare och underofficerare, enligt instruktionen 1766, ratt att köpa arrak på vissa villkor. De skulle själva betala utföresetullen i Kanton och fick konsumera högst hälften under resan. Den återstående arraken skulle vid hemkomsten föras till kompaniets magasin och säljas på auktion. Kaptenenen fick sålunda köpa högst 50 kannor, dvs. 131 liter, opperstyrmannen 40 och de övriga styrmännen 30. Skeppspredikanten, över- och underfältskärerna, skepssskrivaren, lärostyrmännen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, konstapeln, högbåtsmannen, oppertimmermannen, buteljören och hovmästaren fick nöja sig med 15 kannor, ca 40 liter var. För tiden 1769- 1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige.  Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. För tiden 1769-1806 förekommer uppgifter om hur mycket arrak, som förtullades i Sverige. Under de första tjugo åren av denna period infördes i medeltal 645 1/2 kannor per år, ca 1.691 liter. Detta tal stegrades under 4:e oktrojens sista 1799-1806,  till 7.716 1/2 kannor, ca 20.217 liter. Sverige var på väg att bli ett punschdrickande land. Enligt Orrelius var punsch en på Jamaica påfunnen engelsk dryck, som tillagades av arrak eller rom, socker och citroner samt lite muskot, eller också av franskt brännvin, socker och lemonsaft. Ordet punsch härleds av ett hindustanskt ord med betydelsen "fem", syftande på de fem ingredienserna vid tillrednings: sprit, vatten, citronsaft, socker och krydda. I allmänhet antas 1733 vara det år, då arrakspunsch började drickas i vart land. Colin Campbell, den skotske initiativtagaren till ostindiska kompaniet, får då även anses som det svenska punschdrickandets fader. Hur därmed än må förhålla sig, tycks dryckens popularitet ha vuxit med förvånande snabbhet. 1747 hemförde Lovisa Ulrica 4 liggare arrak och Adolph Friederic tre år senare 11 liggare representerande ett inköpsvärde av resp. 1.123 och 2.295 daler smt. En mätare på punschdrickandets omfattning vid denna tid kan också antalet av de införda punschbålarna anses vara. Tre skepp hemförde 1746 och 1750 icke mindre än 3.594 stycken i sina laster. jämför man denna siffra med antalet införda punschbålar under hela den 3:e oktrajen, 1766-1786, som endast var 2.557, får man ett intryck av hur stark den första vågen av punschdrickande blev. Under den sist omtalade oktrojen tillkom ett nytt kärl av porslin, nämligen punschkoppen, som då importerades till ett antal av mer än 44.000 stycken. Under 1700-talet var arrakspunschen en varm dryck. Då den tillreddes för besättningen, hölls den varm av glödande kanonkulor lagda i brygden Samtida littersa uppgifter am pm&- drickande är siilbynta, t. a. m. hos Bellman, som eljest gärna går i detalj vid skildringen av dryckesslag. Tersmeden beskriver i sina memoarer hur han trakkrade sina gaster vid en glad frukost 1764. Man borjade med att på "finska viset" dricka en sup av rhenvin och socker till fisken. Mm drack skålar under stor munterhet "till dess vid steken skinkan borttogs och i dei stället sattes till mig. Jag tillagade straxt varm punsch, som var i smak, och behövde ej obligera nlgon att dricka". Därvid använde han en "citronkramare" och serverade med slev. Ungefar samma ordning åkerfinner man hos Bellman i hans "Måltidssång" f rån 1'785 ( Fredmans sånger, nr 8). Sedan kalkonen och bringan serverats heter det:

Råga mer i glasen och den punschen försök. Samtlige vänner kring denna bål Ha den äran vid Fru Värdinnans skål…

Och därefter i korus:

Klang! I Skönheter, se ännu ryker vår bål, Med sleven full av rack, Citroner och prål.

I sin Dagbok omtalar Osbeck hur punschen tillagas :

Till 1 kanna väl uppkokt vatten tages vid pass1/2 stop arrak, 1/2 skålpund socker, 5 a' 6 citroner eller ock tamarinder tills det blir surt efter behag. Harpå rives muskot. Punschen, som tillagades på  skeppet uti en stor balja åt besättningen, uppvärmdes med stora glödande järnkulor, som kastades däruti. Punsch var en daglig dryck om eftermiddagen på skeppen. Under vistandet i Kina dracks han jämväl på skeppet vid måltiden i stället för vin, Som kompaniet bestod  1.a bordet.

In i våra dagar har den varma arrakspunschen endast hållit sig kvar i samband med ärtsoppa, I akademiska kretsar i Lund har funnits en tradition, som förlägger övergången från varm till kall punsch till den skandinaviska festen på Lundagård 1845. Då hölls så många och långa tal, att punschbålarna hann kallna. Man fann att den kalla brygden smakade bra och brydde sig därefter icke om att värma den, man övergick till motsatsen, att kyla den med is. Festmåltidens höjdpunkt nåddes då punschbålen sattes fram. Det kom att vila något rituellt över offrandet vid detta Bacchi altare. Sammanslutningar av olika slag, landskapsgillen, frimuraren politiska sällskap och kommissioner beställde genom kompaniet bålar med namn och emblem i Kina. Men även den enskildelät måla sitt eller sin gårds namn. Historiska motiv återgavs gärna på bålarna såsom medaljer, Karl XII:s nödmynt, Ständernas banks transportsedlar, svenska slott efter Sueciaverket, kungliga barns födelse m.m.1



Hänvisningar:

  1. Hämtat från Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813, 1974(())