Handel på hamnar “på andra sidan Godahopps udden” även kallat ostindien hade fram till Svenska Ostindiska Kompaniets bildande varit en affär för de vi den här tiden större sjöfartsnationerna så som Portugal, Holland, England och Frankrike.
Portugal valde med hjälp av Spanjoren Vasco da Gama att segla österut längs med Afrikas kust medan Spanjorerna med hjälp av Christoffer Columbus som bekant sökte vägen till Indien över havet i västlig riktning.
Snart efter att Vasco da Gama 1498 landstigit några mil norr om staden Callicutt , kuststräckan på södra Indiens västsida kallad Malibar, startade Portugiserna med att befästa sina ställningar i området. Portugals ostindiska kompani fick fulla privilegier 1587.
Holländarna köpte varorna av Portugiserna i Lissabon för att frakta och sälja dessa vidare på den norra delen av den Europeiska kontinenten. Holländarna gör uppror mot den Spanska överhögheten vilket i sin tur påverkar handelssamarbetet med Portugal då den Spanska Kungen Filip II även var kung över Portugal.
Som kompensation för den förlorade handeln med Portugal beslöt sig Holländarna därför själva skapa sina egna sjöförbindelser med den luckrativa ostindienmarknaden. Holländarna bildade det holländska ostindiska kompaniet Geoctrogeerde Oost Indische Compagnie 1602.
England med sina maktambitioner skulle inte stillatigandes se på när andra konkurrerande nationer på kontinenten skapade sig nya kollonier och marknader på andra sidan jorden. År 1600 beviljade drottning Elisabeth en femtonårig oktroj till det engelska ostindiska kompaniet The Company of Merchants of London Trading to the East Indies.
Frankrike som var den största konsumenten i europa av kryddor och annan lyx i form av dyra tyger med mera tyckte att man själv borde upprätta handelsförbindelser med Östern. 1664 bildades därför det franska ostindiska kompaniet Compagnie des Indies Orientales av den franska finansministern Jean Baptist Colbert.
I Danmark grundade köpmän redan år 1618 sitt lands ostindiska kompani. Redan vid den första expeditionen anlade Danskarna en koloni på den Indiska halvön Tranquabar. Kolonin stod under Dansk överhöghet ända till 1845 då den såldes till England för kontanta pengar.1
I Sverige hade man tidigare gjort försök att starta handelskompani enligt utländsk modell. Det första försöket skedde redan 1626 men misslyckades på grund av att 30-åriga kriget kom emellan. Karl XII planerade att starta ett kompani tillsammans med pirater på Madagskar. Dessa planer realiserades aldrig då kungen dog 1718.
Den vid tiden gällande ekonomiska dogmen som senare kom att kallas merkantilism stipulerade att statsmakten skulle kontrollera handel med hjälp av att man delade ut handelsprivilegier och monopol. Det innebar att många hugade köpmän av olika anledningar inte fick vara med att driva affärer utan att på något sätt vara “inbjuden” i dessa monopol. Det innebar att många av dessa uteslutna affärsmän på andra sätt försökte komma åt rikedomarna som den ostindiska handeln genererade. Ett sätt var att investera i utländsk verksamhet. Även i andra länder än det egna gällde regler som nationell tillhörighet med mera, men uppfiningsrikedomen för att kringå dessa regler var omfattande.
På detta sätt uppstod Ostende-kompaniet. Den österrikiska kejsaren Carl VI hade 1720 startat ett ostindiskt kompani som utgick från Ostende i Flandern, då ett Österrikiskt lydrike. De större sjöfartsnationerna motsatte sig den Österikiska kejsarens ambitioner att driva ett eget nationellt kompani och lyckades via diplomatiska påtryckningar få Carl VI att 1727 lägga ner sin handel med ostindien. Det innebar att kapital på nytt frigjordes och därmed sökte ny hemvist.
Det är nu en person vid namn Colin Campbell intar scenen med rollen som initiativtagare till det Svenska Ostindiska Kompaniet. Colin Campbell var en av de som ville hitta nya vägar att göra affärer den ostindiska marknaden efter att Ostende-kompaniet tvingats avsluta sin verksamhet. Colin Campbell kom i kontakt med svensken Niclas Sahlgren som vid tillfället befann sig i Holland. Tillsammans med viss hjälp så drog de upp riktlinjerna för ett Svenskt Ostindiskt Kompani. Utländsk kapital sågs med stor misstänksamhet men trots detta lyckades man övertyga de svenska politikerna att godkänna ostindisk handel. Först var man tvungen att skaffa en inflytelserik svensk representant som kunde driva frågan. Denna person var Henrik König. Tillstånd om oktroj skedde i två steg.
Först sökte man pass för två fartyg. När dessa beviljades, trots stor misstänksamhet om missbruk av passen, så ansökte man om full oktroj. Denna ansökan om full oktroj avslogs dock. König gav trots detta inte upp utan gick vidare till riksdagen. I denna instans rönte König större framgång då man tveklöst tillstyrkte begäran om ett svenskt ostindieföretag. Regeringen samtyckte och den 14:e januari 1731 utfärdades privilegier för en oktroj på femton år.
Referenser: Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet: Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret.
Hänvisningar:
- Eskil Olán, Ostindiska Compagniets Saga, 1920((↩))
Senaste kommentarerna