Apr 022011
 

Författare: Lindahl Olof
Ur Gjörvells papper från kungliga bibliotekets handskriftsamlingar

I korthet var händelsen denna

Att då några främmande som spisat middag på [bountry] skeppet gingo sin väg hade kaptenen som var […..] genom sin 1:a styrman fått order om salut med kanonerna som genast gick i verkställighet [..] avseende på en kinesisk lastbåt som låg på sidan av skeppet ehuru konstapeln som emellan däck samma märkte, gav sin förman slikt till känna ock att ej kunde skjutas förr än båten [sej kast] undan, men istället för att lystra denna menskelige varningen ropade officeren "Fire away and be damn'd".

Vad var då att göra för den andra som var [……], skåtten gingo- vars förladdningar ej allenast dödade en kines utan blemerade 2:enne andra så illa att de några dagar därefter äfvenledes dogo.

Hade penningar ock försiktighet vid detta tillfället straxt vidtagits är troligt saken genom skeppets fiador (fiador enligt O L:s egna fotnot: hvarje skepp måste vid ankomsten till Kanton antaga en av köpmännen till så kallad fiador, ock vill säga samma som god man för skeppet) kunnat nedtystas, men som skeppet redan hade sin laddning (last, egen kommentar) inne ock endast [afbidade] superkargörens ankomst ombord, [där] kaptenen med mers = seglet trots kunna klarera denna villervallla, [….] ganska illa lyckades ty inom (sid 2) dygnet hade mandarinerna redan nys om vad som hänt och pålade fiadorn att utfodra den som gärningen begått.

Man kan lätt föreställa sig  den terreur som härvid utbredde sig ombord på skeppet ty vem skulle tagas för [……] när den obetänksamma officeraren som tvang konstapeln att skjuta aldrig kom i question. Kaptenen gjorde skriftliga invändningar att allt hänt i wåda ock sökte lägga hela felet på folket som var i lastbåten, ville på ingen condition själv lämna skeppet, ej heller någon annan.

Härvid förled det 2 till 3 dagar tills mandarinerna [………] ej hjälpte, brukades den listen att just samma dag superkargören, vars namn var Smith, ämnade sig ombord, utlurades han på öppna gatan, togs med våld ock bragtes till [..] staden uti fängsligt förvar, likväl med löfte av mandarinerna där närvarande med all attention bemötas tills den rätta brottslingen blifver uppgiven.

Ett påstående å deras sida som näppeligen […] skulle anses med förundran, [..] likväl skedde av engelsmännen, som med sin vanliga myndighet genast att han borde återtagas med våld.

Detta hände mellan klocka 8 och 9 om förmiddagen i november månad 1784, [….] bland de engelska knappt blev kunnigt, förr en de […….] med franska konsuln föllo på det obetänksamma steget att genast från skeppen alla skeppsbåtar bemannade med gevär ock ammunition.

Budkavlarna som utfärdades kunde i anseende till tullhusen ej undgå kinesernas uppmärksamhet, så att då båtarna om aftonen klockan 9 började komma tågande, sköts från ett kastell mitt ut reviret belägt uppå dem skarpt […], likväl utan att rikta på [….] utan genomsköts endast seglen, hvarvid till all lycka ingen salva återgafs, varför officerarna uti båtarna som hade manskapet under sin vård ej nog kan berömmas, ty hade det hänt vete gud vad sviterna den natten ock i den oredan blivit.

[….] båtarna kom vidare utan förfång alla upp till staden, placerade utanför faktorierna, ock inga orders att där i all stillhet bli kvar tills morgonen därpå.

Samma afton blev alla europeér kallade till engelska consellen för att höras, då ingen utom de redan nämnda nationer gingo in i några meningar att bruka våld, utan ehuru de även uppkallat sina skeppsbåtar, hade sådant skett för egen säkerhet i fall av […]  hvarvid det för denna gången förblev och skulle vidare påtänkas dagen därefter.

Hettan bland det krigiska […] blev emellertid anseligen svalad då de om morgonen sedan sömnen var gnuggad ur ögonen fick höra alla faktorierna sågs omringade med nära 4000 man trupper, ock å […] (vart endast gatan är emellan)  hela reviret betäckt med gallerier fulla av manskap – Då först funno de sitt misstag att vilja tvinga en hel nation med några skepp= båtar, samt önskade 1000:de gånger att båtarna med folket varit tillbaka medan efter den dagen varken kines eller eller andra fick […] eller […] gallerierna utom vilja signaler som av mandarinerna för de förra var utgivna, ock som inom en tid av några timmar ständigt utbyttes.

Här voro alla nu således i en fälla utan att veta vad utgången skulle bli, […] Hongköpmännen eller européernas fiadorer, såsom de enda vilka man kunnat få veta någonting, höll sig undan liksom kinesiska betjäningen i faktorierna, så inget annat sågs än miltär till höger och vänster.

Åter sammankallades européerna hos de engelska då all fientlighet ej mera påtänktes, utan blott bästa metoden att med någorlunda heder komma härifrån, vilket nu mer var lika så svårt som förra sättet att segra. Första steget skedde ock på ett mindre värdigt sätt för franska konsuln [Mono Viellard] som nästan först underblåste elden och var oförsiktig nod de franska superkargörerna som åtföljde skeppen ovetande för att synas att i franska konungens namn rekvirera båtarna, var även den första som dagen därefter på ett krypande sätt sökte företräde hos några mindre Mandariner som i en pagod straxt vid faktorierna voro samlade, och begärde deras tillstånd få eftersända fartygen med franska manskapet, vilket de lovade ta i övervägande och sände honom ovetande straxt om […….] till Foogyn (svarar ungefärligen mot överståthållare i Stockholm) som förmodligen ganska noga att förnimma små allvarsamma författningar kuvad modet på de våldförande, att utfärdade genast order till alla faktorierna att en superkarg av varje nation skulle hos honom samma dag inställa sig, vilket skedde.

Då [Foogyn] genom [….] föreställde engelsmännen deras stora obetänksamhet att i ett främmande land vilja våldföra sig emot lagarna och att blott hans mildhet hade återhållit honom att ej låta alla européer på platsen utan avseende springa över klingan pålade engelsmännen tillika utan dröjsmål uppge den brottsliga innom 24 timmar emedan han nogsamt visste att den mannen var i arrest ej i brottet hade annan del än skeppet som superkarg tillhörande, och i händelse sådant utan minsta uppskov ej skedde fingo de skylla sig själva för påföljderna; med ett ord ämbetsmannen hade till ämnet (ehuru mycket skarpt) hållit ett ganska lämpligt och välförfattat tal som i själva europa skulle gjort en dylik person heder, förmanades européerna i allmänhet slutligen att vid alla tillfällen i framtiden ej visa den minsta motsrävighet utan med beredvillghet gå tillhanda då omständigheterna kräva rannsakning och lagarna rättvisa (justice). Varpå avträdde [gatey] utan myror i huvudet ehuru denna order inom utsatt tid skulle kunna verkställas.

Vid återkomsten, sedan saken nu mera endast rörde engelsmännen fick de själva utagera vad de börjat som innan aftonen stadnade i det kännslolösa beslutet att konstapeln på skeppet borde utlämnas för att få superkargören på fri fot i den tanken (ehuru ogrundad i ett land där lagarna är så exekutiva som kina) att saken med tiden skulle förfalla, till utförande varav en av kaptenerna dagen därpå nedgick som av aftonen återkom med den oskyldiga stackarn, som genast genom mandarinernas [ombud] blev fängslad och Mr Smith ställd på fri fot.

Följande dag fick alla båtarna tillstånd att återgå till skeppen. Gallerierna på reviret och trupperna åtskildes så att allting kom i sitt förra skick igen, ej till liten [farignad] så väl för kineserna som européerna att ingen vidare ytterlighet hände som ofelbart hade kostat alla de senares liv, ty [….] har jag åtminståne ej bevistat, [hälst] man både då och efteråt fick fick höra det – Foo=gyn varit determinerad förr […..] allt än låta imponera sig, och då Kineserna genom föreställningar hos honom nämnt vad fara de i slikt upplopp kunde löpa, hade han yttrat sig att det för lagarnas helgd ej fick hjälpa om 10 av [landens] folk stöp för varje europé givandes order till alla köpmän och hantverkare som hade sina bodar och rörelser nära faktorierna att [….] små […] och undanflytta tills saken vunnit behörigt slut, vilket även gick i verkställighet.

Här vilade nu hela affären tills morgonen tills monarkens vilja blev kunnig vad resultatet skulle bli. Alla smickrade sig med hopp om kejsarens nåd men utgången för den fängslade visste beklagligen helt annat då efter 5 a 6 veckors förlopp regentens brev anlände från Peking som ehuru mitt i natten annonserades med kanon skott inne uti staden där mandarinerna straxt sammanträdde.

I dagningen morgonen därpå blev alla nationerna liksom förra gången kallade, ej utan farhåga vid ingåendet i staden att bli [spectateurer] av en ohyggelig execution, helst då vi ungefärligen på sista tredjedelen av vägen där mandarinerna var samlade funno alla gator å båda sidor uppdragna med beväpnade soldater i en reguljär [….] och vid flera stadsportar som [……] en sort högvakter som så snart vi [passerat] tillslöts. Komna till stället blev vi anmälda och genast inställda inför mandarinerna som till antalet voro sju då den förnämsta Ant=sat=zy (svarar mot justitiekansler) genom tolken lät tillsäga oss att han å sin herre och kejsares vägnar hade order att förkunna européerna det höga missnöje över deras uppförande i hans länder, och att de borde anse regentens nåd med besynnerlig aktning och tillgivenhet som i en händelse där 3:ne av hans undersåtar genom deras förvållande förlorat sitt liv ej återfodrade mera än ett tillbaka, tillika den allvarliga varningen av européerna i framtiden böra bibehålla all möjlig ordning inom små skepp och dess folk, samt den första superkargen för varje nation städse ansvara för de oredor förefalla, och genast utan minsta […..] eller hinder uppge sådana personer som genom brott mot landets lagar gjort sig till rannsakning skyldiga.

Som under allt detta konstapeln ej syntes närvarande frågade de kallade genom tolken vad som han fått, varpå svarades att den den ej utfallit, att den fängslade ej led någon nöd, och vad utgången kunde bli tills nu var dem obekant således då ännu glada i hoppet att kejsaren nåd skulle mellankomma – Avlade vår complimient och fingo avträde men voro knappast återkomna till faktorierna förr än berättelser från alla kanter inlopp, att konstapeln under det samma vi var inne hos mandarinerna i en närliggande gata blivit strangulerad omgiven av bödlar och utan en gång få se eller tala med någon bekant människa, [….] gubben*  [notering: gubben var 60 år med fru och barn] fält ganska bittra tårar seendes sig om på alla för att utfinna någon europé. En [oerhörd] sak och å mandarinernas sida en skamlig feghet utan like, som på detta lömska sättet sände honom i evigheten.

Således slutades denna katastrofen som i min tanke alltid blir en skamfläck på engelsmännen, så vida den allmänna berättelsen ägde grund om officerarnas otidiga order och gud då de således dens eller deras samveten som tillstyrkte denna oskyldiga människans uppgivande.

Sådana ohyggliga troféer lämna superkargkrig, som sannar det gamla ordspråket.

Skomakare bliv vid din läst.

 

Uppfattat av superkargören Hr Olof Lindahl, som så var i Kanton samt [återgivna] vittne till och vad härvid hände.

Aug 242008
 
I en annan uppteckning från 1926 berättar Adolf Karlsson från Tvartorp, född 1860, följande historia:
En sjörövare eller sjökapten Lindahl skall ha ägt Tvartorp. Denna hade varit ute i Kina och rövat mycket rikedomar, så att när han kom hem, tordes han inte slå sig ned någon annanstans än vid Tvartorp. En del sade, att han hade så mycket pengar, så att han inte visste var han skulle göra av dem alla”

I den här artikeln skall jag berätta vad som döljer sig bakom dessa onekligen ovanliga och spännande uppteckningar om en sjörövare som bosatte sig i Risinge sockens allra nordligaste del.

Magasinsbyggnad från Tvartorp

En av två kvarvarande magasinsbyggnader Tvartorp

När folklivsforskaren Gustaf Olsson 1926 besökte Tvartorp beskrev han bebyggelsemiljön på och omkring Kungsholmen på följande vis:

Handeln med Kina organiserades genom Svenska Ostindiska Companiet som fick sina privilegier 1731. Kompaniet ombildades fem gånger fram till att det slutligen 1813 upphörde. Dessa ombildningar kallades 1, 2, 3, 4 och 5 oktrojen. Oktroj betydde ett av kungl. maj:t beviljat tillstånd att under en viss tid bedriva handel med länder öster om Godahoppsudden.

När Olof Lindahl var i 25 årsåldern var han en tid engagerad i Svenska Ostindiska Companiets verksamhet. Detta var under den tredje oktrojens verksamhetsperiod. Olof Lindahl gjorde under denna tid tre resor till Kina. Den första resan påbörjades den 17 januari 1774 och Olof Lindahl, som då var 26 år, reste som 4:e superkarg på skeppet Drottning Sophia Magdalena. Titeln superkarg betyder att han var den person ombord på skeppet som hade att bestämma om lastens inköp och liknande. Han var med andra ord kompaniets man ombord på skeppet. Resan till Kina och med staden Kanton som slutmål tog ca 200 dagar. Där stannade man i regel tre månader. Lindahl var tillbaka i Sverige den 16 maj 1775. Han stannade i Sverige 11/2 år innan han åter den 20 januari 1777 med samma skepp, Drottning Sophia Magdalena, begav sig till Kina. Denna gång reste han som tredje superkarg. När han återvände till Sverige, den 10 juni 1778, stannade han endast nio månader innan han den 7 mars 1779 begav sig på sin tredje resa till Kina.

Inför denna resa hade det skett vissa förändringar vad gällde kompaniets handelsförhållanden i Kina. Fr o m 1776 hade kineserna upphävt det gamla förbudet att låta kompaniets folk stanna kvar i Kina efter det att skeppen lämnat landet. Detta kom att underlätta kompaniets skötsel av sina affärer. Det blev nu superkargerna som stannade kvar i Kina. De olika länderna lät uppföra sin respektive faktorbyggnader i Kanton. Dessa innehöll kontor och bostad för kvarvarande superkarger.

När Olof. Lindahl gav sig iväg på sin tredje resa, den 7 mars 1779, på skeppet Gustaf III, hade han fått uppdraget av Svenska Ostindiska Companiet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannade i Kina sju år och tre månader. Förutom Olof Lindahl var också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers stationerade vid det svenska faktoriet under delar av den tid Lindahl var där. Denna tid, närmare bestämt åren 1777-1783, kom att bli kompaniets framgångsrikaste tid, de gyllene åren. Det var teet som var den klart dominerande handelsvaran under denna tid. Teet stod för 83% av den totala handeln. Å andra sidan har Johan Peter Blaadh i sina efterlämnade papper berättat att denna tid också var fylld av interna strider superkargerna emellan. Stämningen på det svenska faktoriet var troligen allt annat än god. Om detta skrev Blaadh bl.a:

…jag arbetar emot en plott onda människor, som ey stå at förändra, förr än döden tager dem. Tag Eder wäl till wara när de 3:ne Comp:ts män äro i sällskap och lita ey på Alnoor. Dessa fyra utgiöra den plott, som will min undergång”

Superkargerna kom under denna tid att skapa sig stora privata förmögenheter, då de bedrev en omfattande privat handel. De hade nämligen rätt att disponera ett visst utrymme på skeppen för hemförandet av gods och varor som de tänkte sälja för egen vinning. Denna möjlighet utnyttjade säkert Olof Lindahl som under sina sju år i Kina skaffade sig en ansenlig förmögenhet. Superkargerna hade även lön från kompaniet och denna beräknades i procent av den vinst som respektive skeppslast gav.

När så Lindahls förordnande som direktör i Kanton upphörde 1785 styrde han åter kosan mot Sverige och i juli månad 1786 steg den nu 38-årige Olof Lindahl i land i Göteborg som en betydligt rikare man när han for iväg. Detta kom att märkas i de omfattande husaffärer han längre fram skulle göra. Han tillhörde nu onekligen sin tids nyrika uppkomlingar.

Sjörövaren gifter sig
Olof Lindahl begav sig efter hemkomsten till sin hemstad Norrköping där han ägnade sig åt stärkelsebruket Kronan, som hans far hade startat 1741. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet.

I Norrköping träffade Lindahl den 16-åriga Charlotta Jancke. Hon var dotter till fabrikören Fredrik Jancke. Denne var under 1700-talets senare hälft en av de största fabriksägarna i Norrköping och en av stadens rikaste personer. Jancke ägde både textilindustrier och skeppsbyggerier i Norrköping. Charlotta Jancke växte upp med sin familj i ett stort vackert hus i hörnet Bråddgatan/Vattengatan vid norrköpings ström.

Ringborgska huset

Ringborgska huset, foto: Peter Kvick

Den 7 januari 1789 gifte sig den nu 41-årige Olof Lindahl med den 17-åriga Charlotta Jancke. Paret köpte ganska omgående det så kallade Ringborgska huset på Brådgatan i Norrköping utav Friherren E J Cederhielm. Huset byggdes 1784 och var med andra ord nästan nytt. Paret Lindahl kom nu att bo nästgranne med svärfadern, Fredrik Jancke. Huset som Lindahls köpte såg lite annorlunda ut än det gör idag, där det ligger kvar vid Norrköpings ström. Paret Lindahl flyttade in i en stor tvåvånings timmerbyggnad bestående av 11 rum, åtta kamrar, ett kök och två förstugor på nedre våningen. Den övre våningen hade nio rum, en sal, ett större förmak, sex kamrar och ett förmak. Vid en brandförsäkringsvärdering 1799 var huset värde 5 858 riksdaler.

Tjänstefolks- och köksbyggnaden Tvartorp
Tjänstefolks- och köksbyggnaden Tvartorp

Den 12 november 1789 föddes dottern Sofia Charlotta. När den andra dottern, Fredrica Dorotea, föddes den 31 maj 1792 var familjen Lindahls lantegendom i Tvartorp så gott som färdig. På en holme i sjön Hemtvaren hade Olof Lindahl låtit uppföra ett stort tvåvånings timmerhus åt sin familj och ett hus för för tjänstefolket vari även fanns ett stort kök där maten skulle lagas till familjen Lindahl. Sistnämnda byggnaden finns fortfarande kvar idag.

Hur såg då den Lindahlska herrgårdsbyggnaden ut? Den var ca 17×17 meter i fyrkant. Byggnaden var uppförd i timmer om två våningar och vindsvåning. Den nedre våningen bestod av GRÖNA KAMMAREN som hade tre fönster med lärftrullgardiner. I övrigt fanns här en säng med kattunsgardiner, en byrå, sex ljusmålade trästolar, fyra kullstolar, ett tebord mm. GULA KAMMAREN hade tre fönster med rullgardiner. Här fanns bl a ett spegelbord, ett tebord, åtta karmstolar, en säng med drällgardiner. Det minsta rummet på nedervåningen var en mindre kammare utan fönster. I förstugan stod ett slagbord. sex trädgårdsstolar och en förstugslykta. På den övre våningen fanns ett litet kabinett med ett fönster. I sängkammaren fanns sex ljusa karmstolar med gula dynor och en skottsäng med lärftsgardiner. Rummets enda fönster hade rullgardin också av lärft. I förmaket som hade två fönster med vita gardiner fanns ett spegelbord, en grå soffa med tegeldynor, sex grå fåtöljer och två små kullstolar. På väggen hängde en förgylld pendyl, elva glastavlor och en spegel med förgylld ram. I den stora salen med sina fem fönster fanns bl a tre spelbord, två gråmålade fällbord, ett skänkskåp, ett tebord och 18 gråmålade karmstolar. Vidare fanns i övervåningen den så kallade RÖDA KAMMAREN, en skrivkammare och en jungfrukramare. Huset hade också en vind.

Som synes herrgårdsbyggnadens interiörbeskrivning fanns inget kök. Detta förhållande förklaras med sitt köket var beläget i den intilliggande tjänstefolksbostaden. Köket beskrev i den inledningen citerade beskrivningen från 1926.

Hela detta byggnadskomplex stod troligen färdigt 1792. Olof Lindahl anställde en inspektor, Carl Fahlstedt, som ansvarade och skötte om byggnaderna. Jordbruket arrenderades ut till en Jonas Borgström. Den Lindahlska familjen hade nu sitt sommarresidens färdigt. Familjens fasta bostad var i Norrköping på Bråddgatan i det stora timmerhus som de köpt omkring 1789.

I Norrköping drev Olof Lindahl stärkelsebruket Kronan fram till år 1800. Han fortsatte även sitt engagemang i Svenska Ostindiska Companiet under den fjärde oktrojen. 1798 utsågs Olof Lindahl till ledamot i direktionen för Svenska Ostindiska Companiet. Under slutet av den tredje oktrojen började problem att uppstå i förhalandet mellan europèerna och de kinesiska handelsmännen vad gällde sättet att driva handel. Dessa problem påpekade superkargen och direktören Peter Johan Blaadh i en skrivelse till direktionen. Han lade fram ett konkret förslag på förändringar för att inte kompaniet skulle gå sin egen undergång till mötes. Skrivelsen möttes med kompakt oförstående av kompaniets direktion. Den fjärde oktrojens direktörer skulle till sin egen och kompaniets obotliga skada få erfara vad följderna blev av den nonchalans man intog mot Bladhs skrivelse. 1791 Klagade direktionen på de alltmer tilltagande avsättningssvårigheterna. 1798 blev tonen alltmer pessimistisk och man funderade på att helt enkelt lägga ner kompaniet, eftersom förlusterna blev allt större.

Läget på den svenska valutamarknaden var oroligt och detta skulle drabba kompaniet och dess direktion hårt. Vid riksdagen i Norrköping 1800 beslutades om en myntrealisation och kompaniet tvingades, trots tidigare utfästelser om att få slippa ytterligare avgifter och pålagor betala 150 000 piastrer till Riksgäldskontoret. I och med detta var den fjärde oktrojens öde beseglat.

“Sjörövaren” avlider
Som ledamot i kompaniets direktion blev Olof Lindahl både personligen och som företagsledare direkt påverkad av de svåra ekonomiska förhållanden som kompaniet stod inför. Detta föranledde honom att under vintern 1801, året Norrköpingsriksdagen, bege sig till Göteborg och Svenska Ostindiska Companiets kontor för att diskutera kompaniets framtid. Under detta besök i Göteborg 1801 avled Olof Lindahl den 16 februari. Han var då 53 år.

Nu började en oviss framtid för den övriga familjen, hustrun Charlotta 30 år, barnen Olof 7 år, Sophia 11år och Dorothea 9 år. 1805-1810 började familjen troligen få problem med att ha kvar den stora fastigheten i Norrköping. 1810 flyttade nämligen den nu 39-åriga änkan Charlotta Lindahl och den då 16-årige sonen Olof till Tvartorp för att bosätta sig där för gott. Förutom änkan och sonen anställdes också en mamsell/hushållerska som kom, 1810, från Stockholm. Sonen Olof flyttade snart från Tvartorp för att söka sig till Livgrenadjärsregementet i Linköping där han senare blev kapten. Charlotta Lindahl började ganska snart efter flytten till Tvartorp att bli sjuklig. Byggnaderna började underhållas dåligt och tendenser till ett visst förfall började skönjas. Den 15 oktober 1815 bestämde sig Charlotta Lindahl, som varit sjuklig sedan 1812, och hennes barn, att sälja hela Tvartorp till brukspatron Olof Burenstam på Sontorp. Köpeskillingen bestämde till 15 000 riksdaler Banco. Ytterligare några år bodde Charlotta Lindahl kvar på Tvartorp. Den sjätte juni 1818 kunde man läsa följande notis i Norrköpings Tidningar:

Död i landsorten.


Att framlidne Konungens Troman, Directeuren vid ostindiska Compagniet, Högädle Herr Olof Lindahls efterlämnade Enkefru Charlotta Fredrica Lindahl. född Jancke, stilla afled på Tvartorp i Risinge socken den 3 juni, uti dess 47 lefnsdaår, varder efter den sal. Dödas begäran, slägtingar och barn endast på detta sätt vördsamt tillkännagifvet.

Åbyggnaderna å Twartorps Egendom i Risinge Socken bestående af en hufwudbyggnad om 2:ne Wåningar ganska wacker och wäl inredd med Porcellainskakelugnar och allt öfrigt innanrede i complette stånd, samt 2:ne Flyglar innehållande Bodar, Stall och Wagnshus, äro till salu att genast kunna nedtagas och på Winterföre utan mycken kostnad transporteras. Närmare underrättelse lemnas af Wellenius & Landberg.

Resultatet av denna annonsering blev att hela Olof Lindahls skapelse utom tjänstefolksbostaden och två magasinsbyggnader revs och flyttades från Tvartorp. Detta måste ha skett innan 1827 för i sin Beskrivning över Östergötland, utkommen 1828, skrev P. D. Wiedegren följande:

Twartorp, som nu eges under Sonstorps Säteri och Bruk i Hellestads socken, har med mycken kostnad och smak, blifwit bebyggdt på 1790-talet af framl. directeuren wid Ostindiska Compagniet O.Lindahl; men är nu från en Chinesisk landtgård förwandlat till en bostad för bönder. Husen äro dels bortflyttade, dels förfallne, och alla anläggningar blifwa det mer och mer.

Cirkeln är nu sluten, en kort och intensiv epok i Tvartorp är i och med detta till ända, det lindahlska lantgårdsresidenset har nu skattat åt förgängelsen eller…? I den inledande beskrivningen från 1926 av den Lindahlska egendom sades att gårdens huvudbyggnad monterades ner för att sedan åter byggas upp i Norrköping, närmare bestämt vid Skvallertorget (Lilla torget). Här ligger idag, i hörnet Västgötegatan och Bergsbron, den stora pampiga Bergslagsgården. På en skylt på denna byggnad står det att den enligt en sägen skulle ha flyttats från Tvartorp socken, där den varit gårdens gamla huvudbyggnad. Är det möjligen så att detta är Olof Lindahls sommarresidens i Tvartorp? Nej, knappast! Bergslagsgården överensstämmer ej med den beskrivning av det Lindahlska huset i Tvartorp som gjorts tidigare i artikeln. Bergslagsgården byggdes för övrigt på 1740-talet med det utseende byggnaden har idag. Vart det Lindahlska huset tog vägen sedan det försvann från Tvartorp är fortfarande obekant.

Kungsholmen Tvartorp

Med denna framtida forskningsuppgift slutar beskrivningen av några levnadsöden och en intressant bebyggelseepok i Tvartorp som svävat ut till både Norrköping, Göteborg och Kina.

Christer Öjring

Lästips om en riktig sjörövare Lasse i gatan : Kaparkriget och det svenska stormaktsväldet

Apr 162008
 
Brukspatronen ädel och högacktade Herr Johan Ab: Grill

Den 22: Juni 1775 Stockholm

brev s.1
Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.

Ädel ock Högacktade Herr BruksPatron

Härmed får i ödmiukhet ähran så wähl berätta wår hemkomst med OstIndiska Skieppen til Giötheborg, som många wördsamma hälsningar öfwerställandes från Herr Jacob Hahr, H And. Arfwidson o Maule som wid wårt upbrytande från Canton som skiede den 16 Decemb. Förledit år, mådde sambeligen ganska wähle.

brev sidan 2

Likaledes berätta att jag från Herr Jacob Hahr hembragt ett bref Hr BruksPatron.n tilhörigt och hwilket nu genast skolat medfölja, om jag warit wiss uppå att dermed ey begådt fehl, emedan brefwet innehåller någonting som jag frucktar af tryckning i postwäskan kunde taga skada, wil således hafwa anstånd tils jag härom blir ytterligare underättad, ock hwarom torde få äran wänta mig några ord till rättelse.

Af förändringar i China wet jag inga utom Danska Chefen Hr Irgens frånfälle samt en betydelig falisement i Taijquas hus.

Engelska Supercarguen Harrison som i år hemgeck til england, för att genom ombyte af Climat kunna uprätta Sin aftagande hälsa dog under wårt wistande i St Helena dit han med ett engelskt Skiepp anlände 2ne dagar efter oss. På samma tid och Ställe

brev sidan 3

blef äfwen wähl Opperstyrmannen på Skieppet KronPrintz Gustaf Herr Johan Olbers efter en Långsam siukdom alt ifrån Canton död ock beledsagades därstädes, af oss som dess efterLefwande wänner och sörgande til sitt hvilorum.

Med fullkommeligaste Högacktning har ähran förblifwa Ädel ock Högackt. Herr BruksPatronens Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.

Källa: Ostindiska Nordiska museet

Nov 192008
 

Bruks Patronen ädel ock högacktade Herrn [….] Johan Abrehamson Grill.Stockholm
Ädel ock högacktade Herr Bruks Patron.Angenäma skrifvelsen af den 22 sistledne riktig inhändigat. En hastig mellankommande colique feber som hållit mig i 14 dagar vid sängen orsakar att jag så sent infinner mig med svar. Är nu likväl på bättringsvägen stadd ock vill härmed således hafva ähran berätta hvar ni […] af Hr Jacob Hahrs bref angår är jag jag ganska osäker men som jag menar lär det innebegripa antingen någon sort Chinesisk saltpetter eller Victoril. Yppar sig någon resande lägenhet innan svar härå inlöper,
samma afsända.Sammanhanget om Zey Hongquas hus är svårt för mig att med säkerhet beskrifva skulden är 800 [sm] Tael är ganska betydelig tillgångarna knappa, så det ser vidrigt ut för Creditorerna Holländarna som nästan af dem äro de betydeligaste ock alltid haft de ansenligaste afaiererne i detta huset tros satt sig i förhand innan de andra nationerna blef kunniga om husets ställning med ett ord syntes det vara skiämtstycken i saken ehuru ännu innan vår afvresa ingen särdeles upplysning var i saken emellertid blir det [tämmeligen säkra och betydeliga förluster ock beklagar oändeligen att Hr Bruks Patron tror sig härwid bli lidande]Om Hr Jacob Hahr hemsänt någon Popurie kruka kan jag icke säga, men åtminståne har det ej skickats med skeppet Sophia Magdalena.Med oändelig vördnad ock Högackt
ing har ähran framhärda.Ädel ock Högacktade Herr Bruks Patron.den 5 Juli i Götheb. 1775.Ödmjuke Tjenare Olof Lindahl.
Nov 192008
 

Herr Bruks Patron Joh. Abr. Grill på Godgård.Canton 1 December 1785Högädle Herr Bruks Patron!Herr Bruks Patrons angenäma skrifvelse hafva vi haft äran emottaga så väl med de öfverliggande skeppen som genom [—] [—-] [—-] detta år ankommet. Vi får nu betyga vår fängnad öfver Herr Bruks Patrons välmåga ock önska deraf en lång beständighet.Vi beklaga att vi ej kunna gifva den minsta förhoppning om någon utdelning af  Zey Sonquas eller Kåquas hus, ty de äro utan all rörelse ock ingen anledning at de mera skola repa sig. [Suiqua] är också i uselhet så at ej något ifrån honom kan förmodas. Rörande annica de queros ock hennes son får vi endast åberope [oss] å våra förra brefver få dock tillägga som Herr Bruks Patron synes med [—-] hafva ansedt  våra gjorde föreställningar rörrande deras usla tilstånd, at vi [—–] icke skolat besvära, om
någon annan utväg varit at hjälpa dem ock synnerligen sonen, som nu i början [———— kan inte tyda]. Vi lämna ock Herr Bruks Patron at sielf dömma huruvida vi kunnat undgå lämna vår recommendation för denna gossen som i Macao allmänt anses såsom tilhörande Svenska huset, hevarom äfven [d–] utseende vitnar, ock då det således lägges oss til last at han ej nog [—–] vår [—]. Nu vilja ej vidare oroa Herr Bruks Patron med detta ämne, utan få endast sluteligen berätta det Herr Lars Gothem som [—] ankommet at qvar blifva har emottagit de anslagne 720 [?] årliga [—–] 10 procente skall till ofvannämnde [——–]  utbetalas. Den af Herr Bruks Patron anordnade [—] [—] aflämnas genom H. Conradi [—] henkomst. Lindahl som [innan] [kört] med skeppet Adolp Fredrick hemgår munteligen den hedren ock nöjet att vid [—] återkomst til fäderneslandet [afgifva]
de Chinesiska nyheter hvilka ännu kunna Interesera Herr Bruks Patron at få kunskap om.Vi framlefve med all [—].

Högädle Herr Bruks Patronens ödmiuke tjenare

Olof Lindahl , E : stockenström

Jul 242008
 

Olof_Lindahl_d.ä född 171x död 1760 anlade tillsammans med Peter Christofersson Algher född 1703 död 1760 ett stärkelsebruk under privilegier av 1741. Lindahl d.ä och Algher var båda handelsmän i Norrköpingoch förekom under firmabeteckningen Algher & Lindahl. Stärkelsebruket kallades Kronan. Algher & Lindahls förvärvade mot tomtöre 1757 tomt i kvarteret Ostindien för stärkelsebruket. Brolins Norrköpingskarta 1769 utmärkte läget under “Stärkelsebruket”. Hur länge Kronan var kvar på denna plats och vart verksamheten utfördes tidigare är inte utrett. Ännu in på 1900-talet stod en vitrappad 2-våningsbyggnad med gavel kvar mot strömmen, i dagligt tal kallad “gamla stärkelsebruket”, vilket revs för hamnplanutvidgning och kajbygge 1911. Efter grundarenas död 1760 övergick bruket till arvingarna, vilka en lång följd av år fortsatte driften. Peter Algher efterlämnade 5 barn av vilka dottern Gertrud sedan 1750 var gift med Jacob Neostadius, handelsman i Stockholm, vilken övertog privilegierna 1760. Dottern Anna Maria blev 1761 gift med Jacob Schotte, född 1732 död 1798. Dottern Christina gifte sig 1758 Claes Eckhoff, född 1740 död1778. Dottern Margareta 1763 med Fredrik Berholtz född 1730 död 1796. Alla dessa 3 mågar var handelsmän i Norrköping (Örnberg 14.12)

Olof_Lindahl_d.ä barn var alla i uppväxtåren vilket de facto betydde att stärkelsebruket övergick till familjen Alghers. Av Olof Lindhals 11 barn dog 6 stycken i späd ålder. De som växte upp fann levnadsbanor på andra håll. Den ende som tycktes förblivit fäst vid Norrköping var sonen Olof (Lindahl d.y), född 1748, död 1801 direktör vid Ostindiska kompaniet, gift med Charlotta Jancke, far till kapten Olof Fredrik Lindahl, som ännu har avkomlingar i Norrköping. (Örnberg 14. 101)

I fabriksberättelsen 1800 uppges att handelsman Abraham Wallerstedt har tillverkat 236 L:tt puder och 498 L:tt stärkelse, varjämte tillägges att “direktö Lindahl (d.y) har intet tillverkat något för 1800”. Wallersteds torde således då varit stärkelsebrukets ägare.

År 1744 anges Herman Zingelman, hamburgare, såsom stärkelsebruksmästare, och 1746 Casper Zingelman, likaledes hamburgare. Förmodligen vor de bröder.

Vid sidan av stärkelsebruket planerades även ett pipbruk Kronan vilket Olof Lindahl d.ä 1756 fick privilegier. Desa övertogs dock 1760 av fortifikationsöverste Otto G. v Möller som i sin tur gav detta vidare till Gustaf Ulfklou. Om någon tillverkning skedde upplyser ej fabriksberetällserna.1


Hänvisningar:

  1. Norrköpingskrönikan s.206(())
Jul 112008
 

Beställning Till på Skeppet År
Skeppsskrivare Kanton Adolph Fredrik 1766
Assistent Kanton Riksens Ständer 1768
Assistent Kanton Adolph Fredrik 1770
4:e Super Cargo Kanton Sophia Magdalena 1773
3:e Super Cargo Kanton Sophia Magdalena 1776
1:e Super Cargo Kanton Gustaf III 1778

Matrikel1


Hänvisningar:

  1. Ostindiska Kompaniet, dokument och personer 1731-1813, s. 71(())
Jul 072008
 

Den 23:e januari 1748 nedkom Hedvig Sofia Elionora (född Sandberg) med en son som döptes efter sin far till Olof. Fadern Olof Lindahl (d.ä) som var fabrikör och handelsmann i Norrköping drev tillsammans med partnern Peter Christoferson Algher ett Stärkelsebruk mitt i centrala Norrköping kallat Kronan.

Lite visste fadern att lilla Olofs liv så totalt skulle följa Ostindiska Kompaniets öde ända fram till sonens död i samband med kompaniets sammankallade styrelsemöte i Göteborg det turbulenta året 1801.